Med stigande oro drar jag min låga klaffstol utmed feministen och konstikonens Mary Kellys gamla och nya text- och bildverk på Moderna museets väggar och golv. Vad handlar de finstilta verken egentligen om? Där jag på 1970- och 80-talen såg kritisk upproriskhet ser jag i dag också en berättelse om kompromiss.

Mary Kellys arbeten gjorde tidigt precis och sorglig estetik av det mest vardagliga. Hennes bilder brottades uttalat och heroiskt med dr Benjamin Spocks amningsscheman och övertron på språkets ordnande makt. Nu upptäcker jag att hennes verk inte riktigt kommer loss ur de patriarkala bestämningar som bilderna samtidigt kritiserar. Det gör mig lite olycklig. När bildtexten meddelar att doktorn och barnets far anser att bebisen mår bra av mindre öm mor och mer disciplinär far, vill mamman tro dem. För att få lov att vara konstnär.

Inuti hennes verk ”Fyra verk i dialog 1973–2010” strider således motsägande röster. Mot barnets egna behov står moderns tillskrivna roller, faderns egenintressen, kvinnans självständighetskamp, vetenskapens tolkningsföreträde och minimalismens stränga formkrav. Underst i Mary Kellys långa text-, dagboks- och bildserier ”Post-Partum document” (1973–79) och ”Primapara” (1974) syns barnets blöjor och nagelklippning, tal och teckningar. Ovanpå dem härskar utvecklingspsykologins diagram och konceptkonstens teoretiska överbyggnader. Men var befinner sig mamman/konstnären? Någonstans i mitten tycks det, trängd mellan behovet att göra rätt och göra motstånd.

Utställningen börjar dramatiskt med bilden av sonens bebiströja, hårt sammanpressad under glas, likt en herbariumväxt. ”Intersubjectivity” står det stämplat på tröjans bröst invid bomullsbandens stelnade fransar. Under stämpeln syns bilden av en daterad kurva. Bilden av bebisen som forskningsobjekt? Bebisen som föremål för språkligt övergrepp? Mor- och barnrelationen som konstprojekt? Mammans lydiga försök att följa både barnet, sig själv, vetenskapen och konstens estetiska normer? Allt samtidigt visar det sig.

I bild efter bild visar Kelly att ekvationen inte går ihop. Barnet, modern och konsten faller isär. ”Why is he/she like that?” frågar konstnären uppgivet mitt i bilden och dividerar konstaterandet med ett gåtfullt S. Det är en av Mary Kellys vackraste bilder.

Att i dag möta Mary Kellys arbeten är inte enkelt. Moderna museet gör det inte lättare. Över utställningen ligger en onödig mystik. Att titeln ”Post-Partum” är en vanlig term för förlossningspsykos får besökaren inte veta. Inte heller att ”Primapara” betyder ”kvinna som fött ett barn”. Varför? För banalt? Knappast. Det är det verkliga som väcker rädsla, inte det overkliga.

Vill också Kellys egna verk undvika det tydliga? Möjligen. Till de svårtillgängliga krigsberättelserna i verket ”Habitus” (2010) och den långa böljande balladen på torktumlarludd (2001) om hittebarnet som utnyttjas i Balkanskrigets nationalistiska propaganda behöver jag en svensk tolkning.

Med dubbla känslor kryper jag in i Mary Kellys kallt upplysta Multi-Story house skapat 2007. På insidans väggar citeras den äldre generationens feministiska erfarenheter. På utsidan svarar samtidens kvinnor. I det starka laboratorieljuset raderas dock rösterna ut. Jag trodde mig träda in i ett mentalt hus, men befinner mig i ett konstobjekt. I salarna ovanför mig badar Modernautställningen i samma kliniska vithet. Hos Mary Kelly och samtidskonsten råder fortfarande den vita kubens överhöghet.