Är det någon som kan skapa visuella imperier kring sitt konstnärsjag så är det Matthew Barney. Sinziana Ravini ser en makalös ny utställning av den kroppsfixerade konstnären.
Det finns konstnärer som lyckas vara både spektakulärt storslagna och minimalistiskt oåtkomliga. Den amerikanske konststjärnan Matthew Barney hör definitivt till denna kategori, som behåller motsatserna i sitt konstnärskap intakta, som vägrar enkla världsbilder och alltid intresserat sig för monstret, hybriden, denna gränsöverskridande figur som är ’både och’.
På den omtalade konsthallen Schaulager strax utanför Basel har Matthew Barney denna sommar tagit Herzog & de Meurons uppseendeväckande betongbyggnad i besittning. Och om det är någon som kan skapa visuella imperier kring sitt konstnärsjag, så är det han. Denna gång ligger hans fokus på den nordeuropeiska renässansen: Holbein, Dürer och Cranach, och därigenom en kristen martyrsymbolik som passar den kroppsfixerade atleten som hand i handske.
Utställningen är samtidigt en stor retrospektiv, som visar båda serierna ”Drawing restraint” som påbörjades 1987 och ”Cremaster” 1994–2002, där den senare är ett epos över konstnärliga och genetiska skapelseprocesser, kulturella metamorfoser och mytologiska sammanslagningar. Därutöver kan man se videon som Matthew Barney gjorde med musikern och hustrun Björk häromåret. En hyllning till det oceaniska livet och tänkandet, där Polarprisaktuella Björk och konstnären själv transformeras till valar.
Att gå omkring på denna utställning är rena rama julafton för en gammal Barneyfantast som mig.
Ett av de roligaste inslagen är ”Drawing restraint 15” från 2007. Här får man se en våtdräktsklädd Matthew Barney hänga i båtrelingar som i värsta actionrullen, fiska och måla blodteckningar med en fisk som pensel. Skillnaden mellan Jesus och Yves Klein har aldrig varit mindre. Här får Barneys tidigare fixering vid Houdinigestalten konkurrens av Kristus. Båda är lika bra på att försvinna och återuppstå igen. För som Barney visar, så går det aldrig riktigt att fly systemet.
I bottenvåningen har han byggt en makalös krypta med en Mariaskulptur, som står vid en trappa och översköljs av ett vattenfall och ett gudomligt ljus. Här uppstår utställningens intressantaste koppling, mellan renässanskonstnären Hans Baldung Griens bild av en naken kvinna som omfamnas av ett skelett och Barneys videoverk ”Drawing restraint 17” från 2010. I den senare syns en ung kvinna gräva ett hål vid Goetheanum – Rudolf Steiners antroposofiska byggnad som ligger alldeles intill Schaulager. Hon försvinner sedan ner i hålet och dyker upp igen innanför konsthallens väggar. När hon klättrande nått taket råkar hon halka och börjar falla i slowmotion, bryta sig igenom en vit hinna och fortsätta ner mot jordens innanmäte.
Högmod före fall i all ära, men hur ser Barney på kvinnan och döden? Kvinnan som döden? Kvinnan vars förgängliga skönhet indirekt påminner om döden? Eller kvinnan som bringar ”den lilla döden”, det vill säga orgasmen?
En sak är säker. Att gräva i den europeiska kristendomens mörka hjärta har tagit Matthew Barneys symbolmättade och visuellt nydanande konstnärskap ett steg längre.