En högröstad lokal opinion har i åratal beskyllt konsthallen i Lund för att ägna sig åt en elitistisk utställningspolitik mest bestående av obegripliga installationer och svartvita videofilmer. Bilden är orättvis, men när nu konsthallen för en gångs skull visar en utställning som nästan helt består av just svartvita videoinstallationer skulle man vilja be dessa hederliga skattebetalare att ta trappan upp till hallens andra våning och bänka sig en stund framför en film som heter ”Voyage to the centre of the phone lines”.

Blir man inte fast där måste det faktiskt vara något fel. Till långsamma, panorerande bilder från en glittrande semesterkust har den amerikanske konstnären Michel Auder samplat närmare en timme av avlyssnade, anonyma mobiltelefonsamtal. Ett skilt föräldrapar som oroar sig för sin tonårsdotter, två älskande som avtalar ett möte. Två män gör upp en mystisk deal av något slag. Det är snaskigt, mänskligt, gripande. Och kittlande förbjudet som en dokusåpa.

Michel Auder är en av videokonstens verkliga pionjärer. På sextiotalet ingick han i kretsen kring Andy Warhol och hans konstfabrik, en miljö som också utgör råmaterialet till hans mest kända film ”Chelsea girls with Andy Warhol”, ett drygt timslångt, vardagligt reportage från vår tids mest mytologiserade konstnärskollektiv. Bara som dokument är den djupt fascinerande; med sin närgångna, stökiga estetik ger Auder en illusion av något ogarderat. Kanske fanns det faktiskt något väsentligt under den berömda ytan.

Man inser också att Auder lånat en hel del av Warhols egen ”objektiva” filmestetik, att i stort sett bara låta kameran gå. Med sin öppna, till synes oredigerade form kan Auders dagboksliknande filmer verka krävande för en publik van vid en stramare bilddramaturgi, inte minst tidsmässigt med speltider som ofta är flera timmar långa. I själva verket kräver de i stort sett bara en sak: att man släpper kraven på kontroll och överblick. Och bara ser.