Vad är den sanna bilden av ett krig? Är det bombhålen, de sönderskjutna husfasaderna? De döda kropparna, soldaternas kanoner? Förtvivlade mödrar och föräldralösa barn?
Eller är det kanske solnedgången över havet? Fabrikaten på de sprängda bilarna? Kanske hur spåren av förödelsen undan för undan byggs och renoveras bort när freden kommer? Eller hur färgen verkar sippra ut ur konsten när ett land befinner sig i krig?
När den uppmärksammade libanesiske konstnären Walid Raad för första gången gör en stor utställning i Skandinavien sker det på Bildmuseet i Umeå. Bara att gratulera. Längs museets väggar myllrar det av märkliga dokument i långa serier, metodiskt arrangerade och katalogförda. Helheten verkar trovärdig på ytan, men går man närmre inser man att något inte stämmer. Mängden av detaljer och besynnerliga sammanhang sår tvivel, vidgar sprickorna i bilden. Vad är verkligt?
Kanske ingenting, till slut. Och ändå allt. Walid Raad växte upp i Beirut, mitt i det inbördeskrig som rasade i Libanon mellan 1975 och 1990. Som många andra konstnärer och författare i sin generation har han i sin konst försökt ge en bild av krigets vardag bortom frontrapporterna, normaliteten mitt i det absurda. Kriget alltså som ett existentiellt tillstånd snarare än ett historiskt förlopp.
Hans främsta skapelse, som också utgör tyngdpunkten i Bildmuseets utställning, är den så kallade Atlasgruppen, en fiktiv forskningsstiftelse som enligt uppgift drevs av Raad och fyra andra namngivna personer. Syftet var att samla in dokumentation om inbördeskriget, och på de femton år som ”stiftelsen” var verksam lyckades den också få ihop ett rätt digert arkiv med fotografier, anteckningsböcker och videofilmer.
I Umeå visas nu merparten av detta märkliga material, vars skilda delar varit på konstant turné runt om i världen det senaste decenniet. Här finns historikern Dr Fakhouris pojkaktiga inventering av fabrikat och färg på bilar som sprängts i Beirut under kriget; här finns solnedgångarna som efter fredsslutet filmades av en soldat från det från havet tidigare avskurna östra Beirut. Samt videobanden med Souheil Bachar, en libanes som några månader på åttiotalet satt fängslad i samma cell som den berömda ”amerikanska gisslan” – men blev kvar i tio år.
I själva verket är alltså hela detta arkiv antingen producerat eller preparerat av Raad själv. Gränsen mellan dokument och fantasi flyter. Att se verken samlade så här gör det fiktiva draget starkare, något som för min del bara ökar fascinationen. Som om krigets bilder hoppar ur historiens kartong och får liv i ett eget, tidlöst universum.
Förutom Atlasgruppens arkiv visar Bildmuseet också två nya verk av Walid Raad. Det ena en magisk fantasi om hur krig får konsten i ett land att ”krympa” och förlora sina färger, det andra en mer prosaisk dokumentation av stadsbildens förändringar i Beirut. Det är enkla bilder av stadens hus och invånare som med sina motsägelsefulla tidsskikt ändå ger samma suggestiva upplevelse av historiskt gungfly. Ett krig tar inte slut när det är över.