I sin skrynkliga, sidenglänsande clownpyjamas tittar Börje Ahlstedt som en vänlig jättebebis fram ur soffan i Miriam Bäckströms enorma gobeläng på Lunds konsthall. Ett överdådigt verk: stort som en filmduk och med hundratusentals fina små trådar som tillsammans framkallar de förbluffande, fotorealistiska effekterna.

Jo, digitaliseringen går sannerligen framåt. På ett belgiskt väveri går det alltså numera att skriva ut ett fotografi i form av en tio meter lång gobeläng. Kan vara bra att veta, och bra att göra om man som Miriam Bäckström tycks ha fastnat i upprepningar och är på jakt efter ett grepp som sticker ut. Något exklusivt.

Missförstå mig inte nu: jag gillar verkligen Bäckströms gobeläng. Det är trots allt inte ofta man blir stående i pur fascination inför ett svenskt samtidskonstverk och att det är teknikens under snarare än konstens man gapar åt gör inte att det ena utesluter det andra. Ahlstedts truliga lekamen i en vit Pierrotkostym från sjuttonhundratalet, på en teaterscen som skapats digitalt i form av en fantastisk gobeläng. Här händer något.

Det har jag inte alltid känt att det har gjort hos Miriam Bäckström på senare år. Kanske är det de platta, massmediala formaten som fått hennes verk att var för sig kännas lite för vaga mitt i sitt envetna och egensinniga borrande i frågor om roller och identiteter. Kanske handlar det också om att hennes verk hänger så starkt ihop med varandra, något som blir tydligt när Lunds konsthall nu för första gången ger en mer samlad bild av hennes konstnärskap.

Så här, i helfigur, visar sig just vagheten som en styrka. Från de kusligt vardagliga dokumentationerna av döda människors bostäder till de senaste årens aviga skådespelarporträtt går en tydlig konstnärlig linje, synlig i ett ständigt trevande efter den nakna människan bakom masken, rollen, identiteten. Det som händer i den monumentala gobelängen är att detta undflyende flöde hejdas och sugs upp i materialet, själva materialiteten. Som om linjen faktiskt slutar där, i dessa fina trådar.