Hon heter Song Kosal och är Miss Phnom Penh i tävlingen. Singel, 24 år gammal. Vackert leende poserar hon i stor tiara mot bakgrund av ett glittrande hav. Den lila klänningen med mintgrönt bälte är från American Appareil och kostar 32 dollar, sko och tillbehör kommer från Myff Design och kostar 17 dollar.
Personminan som sprängde bort hennes högra ben är av märket Gyata 64, kommer från Ungern och kostar 15 dollar.
Song Kosal är en av tjugo skönhetsmissar som just nu i stora bilder möter besökaren på – av alla ställen – Armémuseum i Stockholm. De kommer från olika delar av Kambodja och har det gemensamt att de fått var sitt ben bortsprängt av en landmina. Deras land är fullspäckat med minor och blindgångare som lemlästat minst 40 000 människor.
Vem av dem blir utvald att bli Miss Landmine och får en högteknologisk protes i pris?
Vad bilderna visar är alltså fattiga, handikappade kvinnor från tredje världen som deltar i en skönhetstävling, arrangerad från Europa. Projektet är det andra i ordningen. 2008 var initiativtagaren den norske konstnären Morten Traavik i Angola med motsvarande tävling. I Kambodja 2009 förbjöds den av regeringen, som såg den som ett hån mot Kambodjas funktionshindrade.
Så är det bara cynism, alltihop?
Det tycker jag inte. När jag väl går runt bland de meterstora bilderna på Armémuseum rinner allt motstånd av. Kvinnorna som möter besökaren med öppen blick och glitter i ögonvrån är inga pinuppor. Vikten varierar, liksom åldern – från 24 till 48. De är måttligt stajlade, och har personliga ansikten som bär på erfarenheter.
Det första man tänker på är inte heller den grälla kontrasten mellan skönhetsestetiken och den vanställda kroppen, utan modellernas värdighet. De ger intryck av att inte alls stå där så mycket för tävlingens skull som för att demonstrera projektets motto: ”Alla har rätt att vara vackra”.
Det spektakulära ligger i själva tilltaget, bilderna i sig är snarast rörande och väcker både medkänsla och engagemang, samtidigt som de bidrar till att fästa uppmärksamheten på problemet med det närmast oändliga antal landminor som väntar på nya offer därute.
Att utställningen visas just på Armémuseum är avväpnande i sig. Det handlar om vapen, och det är på allvar.