I en ny fast utställning om kläder skildrar Nordiska museet modet som en kraft ingen undkommer. Ett ambitiöst projekt, skriver Susanna Strömquist, men inriktningen på folkets kläder lämnar det svenska designarvet hemlöst.
Ambitionen med Nordiska museets nya permanenta utställning ”Modemakt – 300 år av kläder” är att visa hur ”modets makt” påverkar oss alla, vare sig vi vill det eller inte. Hur samhällsutvecklingen genom århundraden och strömningar i tiden präglat allt från sidenfrasande lyxkreationer till folkdräkter, antimode och rejäla arbetskläder.
För när krinolinerna vippade som vidast i Paris i mitten av 1800-talet ökade också volymen på enklaste svenska bondkjol. När lyxfrossan härjade som bäst i 1700-talets Paris gick lyxbegäret heller inte att stoppa i Sverige, trots lagar och kungliga påbud.
Så visst finns det en och annan exklusiv spets och sidenbrokad i montrarna på Nordiska museet, jämte något enstaka designerplagg. Men den som väntar sig en förförisk kavalkad av tre hundra års modeflärd har hamnat på helt fel utställning.
I en tid då världens ledande design-, mode- och kulturhistoriska museer satsar på den ena vältajmade och publikdragande modeutställningen efter den andra väljer Nordiska museet, något överraskande, att ersätta den förra stilhistoriskt inriktade modebasutställningen ”Paris–Stockholm” med ett vidare grepp om garderoben. Nu är det folkdräkter och folkliga kläder från alla samhällsskikt och åldrar som spelar huvudrollen. Inte catwalk och couture.
Utställningen sträcker sig längs en av museets övre gallerigångar och bygger på tre nedslag i tidsperioder då samhällsutvecklingen påverkade modet särskilt tydligt.
Avstampet är den begynnande industrialismens 1780-tal där en frusen ögonblicksbild från en slåtterfest på den svenska landsbygden ger utrymme för adelsdamer att mingla runt med bönder och pigor, och Jonas Alströmers exklusiva sammetsstass att visas sida vid sida med tidens lyxstävjande nationella dräkt.
I scen två möter vi det urbaniserade 1860-talets livliga gatumiljö där traditionellt handsydda klänningar samsas med den nya tidens maskinsydda krinolinskapelser.
Och i scen tre förflyttas vi till ungdomsrevolutionens 1960-tal med storstadspuls, kortkorta kjolar, Sighsten Herrgårds unisexoverall, modejournalisten Ingrid Schrewelius rymdinfluerade Courrègesstövlar och svenska Mah-Jongs mysmjuka antimode.
Det ambitiösa greppet, som speglar hela den imponerande bredden i Nordiska museets kulturhistoriska dräktsamling, lyckas visserligen leva upp till ambitionen att tydliggöra sambandet mellan samhällsutveckling, tidsanda och kläder. Särskilt intressant blir det när tekniska framsteg inom textilindustrin och innovationer som symaskinen, konstfibrer och strumpbyxor kopplas till nya uttryck i garderoben.
Men den storslagna ansatsen och intressanta frågeställningar till trots kan jag inte låta bli att sörja den mer estetiskt tilltalande genomgång av det svenska modets utveckling som ”Paris–Stockholm” bidrog med.
Med Nordiska Museets nya folkliga utgångspunkt för modegalleriet och de många luckor i historien som de begränsade nedslagen faktiskt lämnar blir behovet av en institution med uppdraget att bevara och vårda svensk modedesign mer uppenbart än någonsin. Handgjorda mästerverk från Ateljé Augusta Lundin, Märthaskolan och NK:s Franska förtjänar ett bättre öde än att ligga nedpackade i slumpmässiga arkiv.