Ekonomiska kriser kan ibland vara bra för konsten. 90-talets börskrasch banade väg för en estetisering av det sociala rummet. För vad gör man när pengarna tryter? Jo, man tar det man har, lagar mat, hänger med vänner och höjer upp dessa aktiviteter till konstens förlovade land.
Vem hade trott att denna trashiga, kapitalismkritiska konst, med en viss släng av Teletubbiesestetik, skulle bli så upphaussad? Att institutionskritiken skulle bli så snabbt institutionaliserad och att såväl museichefer och samlare i behov av kulturellt kapital skulle jaga efter den?
Moderna museet tar nu ett grepp om Yngligagatan 1, det kultförklarade, icke-kommersiella lilla Stockholmsgalleriet som startade hösten 1993, och som följde och uppmuntrade denna ström. Resultatet är en äkta hyllningsutställning, en iscensättning av den tid som flytt. För mig, som kom in i konstvärlden när denna estetik redan blivit etablerad och lite strömlinjeformad, är det en kick av stora mått. Utställningen sjuder av radikal om än ironisk upprorsanda. Här visas verk som driver med politiska slogans, dagisliknande färg- och formexperiment och burleska videofilmer. Paul McCarthys sadomasochistiska docklekar, Peter Wahlbecks galna tv-program och Peter Lands nakendans hör till höjdpunkterna.
Här finns också en lek med den maniska konsumismens former i Gunilla Klingbergs varumärkesförvridningar och Peter Geschwinds utslagna kalaspuffman. Dessutom en hyllning till 70-talets nonchalanta gör-det-självestetik (Ola Åstrand och Bo Melin). En drift med den amerikanska skräck- och gorefilmens estetik (Paul McCarthy), en återförtrollning av tingen och medierna (Phillipe Parreno och Pierre Huyghe), för att inte tala om återerövringen av det sociala rummet (Elin Wikström och Johanna Billing). Man kan fråga sig vad konstvärldens guldgosse Murakami gör i det här sammanhanget, men det är en annan debatt.
Utställningen är bland det bästa som hänt Stockholms institutionsliv på senare tid. En tidskapsel som visar hur viktigt det är att gå emot strömmen och skapa sin egen konstscen, om man inte tycker om den man befinner sig i. Den bevisar att det går att göra stor konst med små medel och att unga gallerister kan blanda såväl lokala och internationella konstnärer om de tas väl om hand och om konstnärerna kan resa med konsten i väskan eller rentav bygga den på plats. Mest av allt påminner den oss om att den socialt engagerade konsten kan vara både objektsbaserad, visuell och rolig. Att det politiska finns i formen, även om denna form kan hamna i avpolitiserande sammanhang.
Min entusiasm till trots kan jag ändå inte låta bli att störa mig på vissa småsaker. Jag upplever det som att vissa konstnärskap hålls tillbaka. I Bo Melins fall hade jag hellre sett något av hans ufoliknande figurer eller hö-installationer. Och i Elin Wikströms fall hade jag gärna sett en återupplivning av en performance.
För om det är något som saknas i utställningen så är det just aktiveringen av det sociala rummet. Jag är glad över att slippa den skräpiga ”dagen efter”-känslan som många socialt inriktade projekt tenderar att lämna efter sig – men något går ändå förlorat av att man lyft in galleriets konst i museirummet. Några soffor och sittkuddar på golvet hade kunnat skapa den där bekväma ”hemma hos”-känslan som var så typisk för denna tid.
Katalogen är annars en konstupplevelse i sig. Här har formgivarna lyckats skapa en lekfull arkivkänsla genom en uppsluppen blandning av verkreproduktioner, festfoton och recensioner från denna tid. Det är en nostalgitripp på hög nivå, även för den som är för ung för att ha fått uppleva denna tid.