Den nordiska biennalen Momentum arrangeras nu för femte gången i den norska småstaden Moss. Dan Jönsson blir inspirerad av att den nordiska traditionen tolkas med ny skruv.
Hon står med armarna i kors och ser med frånvarande blick ut genom fönstren på andra våningen. Vad jag kan se finns inget speciellt där ute: bara en tankbil parkerad på en öde asfaltplan mellan ett par mörka tegelfasader. Det regnar i Moss.
Kvinnan vid fönstret blir stående, helt stilla, medan jag själv går vidare på utställningen. I en bild på väggen får jag plötsligt syn på henne igen, speglad i glaset. ”Permanent reflection”, heter verket. Permanent spegling. Jag tittar närmare – och det stämmer faktiskt, bilden rör sig inte. Tittar bakåt: hon står kvar. Och jo, hon rör sig.
Danska konstnärsgruppen A Kassens diskreta verk på årets Momentum i sydnorska Moss är så finurligt att man nästan blir förbannad. Samtidigt finns det en avväpnande elegans i enkelheten, en melankolisk ton som ekar djupt och klart av föregångare som Hammershøi, och som förstås gör det perfekt för en utställning med nordisk samtidskonst.
Man skulle annars kunna fråga sig vad det egentligen finns för skäl att arrangera en biennal med konst från just de nordiska länderna. På årets Momentum, som är den femte sedan starten 1998, finns också gott om starka argument mot idén som sådan. Samtidskonstens internationalisering gör sig påmind överallt, med åtskilliga verk som på ett självklart sätt tar plats i en global problematik. Många konstnärer bor inte ens i Norden, och engelskan är det gemensamma språket. Till och med norska dialoger textas.
Själv är jag ändå övertygad om att det finns ett värde i att rikta ljuset mot den regionala scenen. Även i samtidskonsten finns en nordisk tradition, som är lätt att känna igen. Enklast hittar man den hos en känslig naturmålare som Andreas Eriksson eller i Mats Adelmans ockulta naturmystik. Men den dyker också upp hos en filmare som Marthe Thorshaug, som i ”Legenden om Ygg” ger den fornnordiska myten en feministisk skruv.
Momentum visar att man genom att trycka lite på den sortens kulturella klichéer kan få dem att verka oväntat meningsfulla. Årets utställning har fått titeln ”Favoured Nations” – ”Gynnade nationer” – vilket säger en del om den allmänna självbilden. Norden som en vik i den globala stormen, en fridens vrå där konstnärer som Maja Borg kan göra film om drömmen om det penninglösa samhället. Och danska Goodiepal funderar över hur datorer skulle kunna fås att skapa självständiga konstverk.
Jag tycker det är riktigt inspirerande. Det ”nordiska” blir på Momentum synonymt med en viss verklighetsfrånvänd benägenhet för utopier – vare sig den uttrycks i naturromantikens mytspråk, eller i sociala och politiska idealmodeller. En dragning åt det visionära som är på en gång närsynt och storslagen.
Allra bäst gestaltas detta dubbla perspektiv av finländska Jani Ruscica, som i filmen ”Evolutions” låter en grupp ungdomar åskådliggöra universums utveckling i en pedagogisk föreställning, som med svindlande självklarhet glider mellan det kosmiska och det privata. Liksom det individuella livet speglar rymdens stora tomhet måste ett universum alltid bindas vid en plats, ett språk, för att bli begripligt. Man glömmer gärna bort det.