Carl Fredrik Hill dog i Lund för hundra år sedan. På stadens konsthall får hans sjukdomsteckningar nu möta nutida, nordiska verk i en uppsluppen utställning.
Lisa Jeannins lilla leranimerade bläckfisk snurrar runt, runt i ett hörn på Lunds konsthall – strax intill Runo Lagomarsinos diaprojektion av sponsorklyschan ”We support” mot en minimal annonstavla på golvet. Med den knäppa positivhalarmusiken från Jeannins film blir effekten ofrivilligt satirisk, en komisk illustration av vår tids uppblåsta marknadsgyckel. Ett ögonblick glömmer jag alldeles bort att det egentligen var Carl Fredrik Hill det skulle handla om.
Höstens publiksatsning på Lunds konsthall är ett uppsluppet urval ur Malmö konstmuseums stora samling av nordisk samtidskonst, parat med en serie sena teckningar av Hill, också de från museets källare.
Det är väl ett tidens nyliberala järtecken att medan rika privatsamlare öppnar glassiga museer på löpande band lider Malmös kommunala konstsamlingar, unika i sitt slag, av akut platsbrist i de omoderna lokalerna på Malmöhus.
Sedan många år är de dessutom offer för en kommunalpolitisk förlamning – med en museichef som låst sig vid visionen om ett nybyggt skrytmuseum och en kommunledning som verkar ha begravt frågan i och med Modernas inflyttning i Rooseums gamla lokaler.
Så vad gör man med en hemlös konstsamling? Ett sätt är förstås att sätta den i händerna på en konsthallschef som behöver bättra på besöksstatistiken. Åsa Nackings urval i Lund har alla förutsättningar att bli en publiksuccé – det är på en gång smart och lättillgängligt, idérikt och oförutsägbart. En finurlig kurragömmalek med konsthistorien där Hill fungerar som en resonanslåda för de moderna verken mer än som en ram.
Det ger en skön frihet åt utställningen, även om en och annan tydlig linje också går att se. Att konsthallen valt just teckningar från Hills sjukdomsperiod är logiskt – har han haft någon betydelse för samtidskonsten är det framför allt tack vare dessa oroliga landskap och myllrande fabelscener.
Känslan för det vilda, sagolika och brutala delar han också med unga konstnärer som Nathalie Djurberg eller Thale Vangen – vars uppstoppade gethuvuden hänger och snurrar från taket i den höga entréhallen, som en schamanistisk mobil.
Någon gång känns associationerna fiffiga i överkant. Även om jag gillar respektlösheten blir till exempel Marianna Uutinens tuschteckningar i Napoleonsviten föga mer än putslustiga kommentarer till Hills schizofreni.
Men oftast är avståndet mellan historia och samtid precis lagom för att kopplingen skall fungera – som i de verk av Ann Böttcher, Matts Leiderstam och Olafur Eliasson som visar hur bilden av landskapet systematiserats och politiserats sedan Hill tecknade sina vindpinade, stormfällda granskogar.
”Möte med Hill” är en utställning som med både fri och stadig hand tecknar en originell karta över ett konsthistoriskt territorium lite i utkanten av de stora systemen. Och som i förbifarten påminner om att det viktigaste för en konstsamling inte är var den visas, utan hur.