Tensta konsthalls nya inriktning är generös men mer konventionell.
Det har varit vingligt på ledningsnivå i Tensta konsthall de senaste två åren. Det har tveklöst gett avtryck i utställningsprogrammet, som har gått på halvfart och saknat drivkraft.
Nu gör den nytillträdde chefen William Easton sin första ”egna” utställning, och det är förstås intressant att se vad han väljer att inleda med. Titeln ”Polyglottolalia” anger tonen: en sammansättning av två ord så kondenserad att den kommer ut på andra sidan som ett slags Pippi Långstrump-konstruktion.
”Polyglott” är den som talar många språk flytande, ”glossolali” betyder tungomålstalande. Det ger bilden av ett myller av språkligheter vars logik och mening pendlar mellan öppenhet och slutenhet, mellan nonsens och meningsfullhet. Och en påminnelse i gammal god stil om att inga språk är givna, utan under ständig konstruktion och transformation.
De valda verken går utan tvekan i den andan. Som Susan Hillers automatiska skrift från 1970-talet, en surrealistisk metod överförd till tidens feministiska diskussioner. En undersökning av hur språk konstituerar oss som individer, och där det tydligaste är den automatik med vilken pennan skriver in jaget i en rådande ordning – tvärtemot vad surrealisterna drömde om. Ett tydligt men mindre lyckat exempel är Candice Breitz hurtiga verk där fyra japaner gör sketcher utifrån hennes egen begränsade japanska vokabulär – mest mattermer och varumärken – och i förlängningen skapar en rätt obehaglig dubbelexotisering.
Om konsthallens förra ledning öppnade upp den konstnärliga arbetsprocessen för publikens medverkan, så är William Eastons första curatoriska praktik i den bemärkelsen mycket mer konventionell. Den tidigare ledningen var mån om att låta verken ta form och produceras på plats. Det här är en utställning, besökaren påverkar inte verkens utformning utan får skapa sitt eget laboratorium i sitt eget huvud. Båda hållningarna har sina poänger, men jag hoppas att inte Easton byter riktning för sakens skull utan tar till vara den deltagarkultur många vant sig att förknippa med Tensta konsthall.
Det jag gillar med William Eastons curatoriska tilltal är han inte ber om ursäkt för sina excesser i referenser. Det skulle i dag kunna uppfattas som auktoritärt att lägga denna kunskapsmassa på besökaren (den som läser katalogen). Men man kan också se det som en förmåga till generositet: att kunna utvidga verkens gränser och ge besökaren en större spelplan att förhålla sig till, och inte nöja sig med lama färdigproducerade oneliners.
Framför allt två verk är riktigt bra: Omer Fasts intervjuer med fyra besättningsmän på en israelisk stridsvagn, där han i de textade översättningarna från hebreiska till engelska nästan omärkligt byter ut ord så att en och samma mening plötsligt har uttryckt två motsägande utsagor. Och inte minst Erik Büngers filminstallation ”Lecture on schizophonia”, där han genom nedslag i det inspelade ljudets historia pekar på märkliga förflyttningar, om det så är i film eller presidentvalskampanjer, om det så är mellan levande eller mellan levande och döda. En röstpolyglottolalia jag gärna återvänder till.