I början av 1980-talet levde Nan Goldin i en krets av vänner där begrepp som kärnfamilj, hetrosexualitet, lönearbete och dagsljus tycktes vara sådant som mänskligheten hade lagt bakom sig.
I dag är hennes bilder dokument om den livsstil som präglade Lower East Side när aids drabbade New Yorks queer-befolkning som en blixt från klar himmel. Jag minns själv när en kille i denna krets berättade för mig om ett dödligt virus som bara drabbade dem som knarkade och var homosexuella - jag trodde att han drev med mig. Det var i New York, i februari 1983.
Nan Goldins bidrag till vårt kollektiva minne är berättelsen om denna tid. Hennes bidrag till fotokonsten är sättet hon skildrar det på: med sig själv i centrum, i blixtljus och lång slutartid. Goldin fotograferar sin kropp, misshandlad och naken. Hon visar män och kvinnor, sin storfamilj, i färgsprakande kavalkader. Heroinsprutor, undersköna partymänniskor, tabletter, smutsiga sängar, sprit och sex - allt gestaltas i en blandning av glamour och misär.
När hon räddar sig in på avgiftning och behandlingshem följer kameran med, ångesten i hennes självporträtt tränger fram till betraktaren än i detta ögonblick.
Att man också i dag blir drabbad av hennes arbeten är tydligt när jag ser utställningen på Hasselblad center. Här finns "Ballad of sexual dependency", det 45 minuter långa bildspelet med suggestiv rockmusik, här visas bilderna från "The other side", Bostons dragscen i slutet på 70-talet och serien om vännen Cookie Meuller.
Men nyare, mer allegoriska arbeten, landskapsbilder och porträtt visas också. Genom att komponera om sina bilder till "symfonier" sammanställer Goldin i dag nya verk av sina fotografier. I dessa delar av utställningen saknar jag bildtitlar. Det behövs namn, tid och plats för att kunna navigera i Goldins värld, där människor ofta återkommer genom åren.
I hennes omfattande bokutgivning, minst lika viktig som utställningarna, finns dessa koordinater. Hasselblads nya bok "The Beautiful Smile", som hon tillägnat den svenske vännen och kollegan Hatte Stiwenius som dog i våras, är en utmärkt sammanställning. Hatte var en av dem som tog Nan Goldin till Nordens fotoskola i Stockholm där hon mitt i sin karriär, 1992, undervisade och var en mycket uppskattad lärare.
När Nan Goldin tog emot Hasselbladspriset i Göteborg för två veckor sedan, var kön till hennes boksignering så lång att tiden fick utökas med en timme. Bland de köande fanns en majoritet av unga kvinnor som knappast hade börjat skolan när Nan undervisade i Sverige och inte ens var födda när "Ballad of sexual dependency" fotograferades. Hur kommer det sig att Goldin, som det på senare år varit ganska tyst om, nu når en ny generation beundrare?
Jag vill påstå att Goldin står i dialog med så skilda konstnärsskap som engelska Tracy Chapman och svenska Lotta Antonsson, konstnärer som precis som Goldin berättar om det smärtsamma sökandet efter alternativ till vad som förväntas av en kvinna. Kan kvinnan leva ut, får hon vara subjekt och objekt i samma person, kan hon vara både offer och förövare? I vår samtid, som å ena sidan är fylld av krav på kvinnlig kontroll och perfektion, å den andra är fixerad vid sex, är hon plötsligt ytterst angelägen. När stil, yta, vett och etikett dagligen diskuteras, hur ser det ut när masken faller?
Trots att Nan Goldin är en aktiv konstnär, fortfarande med ett sökande i blicken, saknas motsvarigheten till hennes tidiga bildberättande i det hon gör nu. Och ingen annan har riktigt tagit upp tråden. Här är den tidiga Nan Goldin med sin smärtsamma uppriktighet och sitt patos för vännerna, hur trasiga eller uppblåsta de än var, en viktig referens tillbaka i tiden och en höjdpunkt i det fotografiskt dokumentära berättandet.
Nan Goldin lyfte fram det osminkade livet. Sannolikt är det just detta de unga kvinnor som köade vid signeringen ser och uppskattar.