Klimatförändringarna började när Eva åt av den förbjudna frukten. Det kan man lära sig på Statens museum for kunst i Köpenhamn, där den stundande globala klimatkonferensen uppmärksammas i en konsthistorisk utställning med den dramatiska titeln ”Nature strikes back”. Naturen slår tillbaka.
Det är i tidens anda, sannerligen. Växthuseffekten kom till den politiska samtidskonstens undsättning just som den börjat tappa luft och har de senaste två tre åren alltmer tagit gestalt av just ett övergripande kulturproblem. Klimatförändringarna visade sig alltså vara en hämnd för mänskligt övermod, som konstnärerna kan besvärja med att åka tåg eller genom att trycka sina kataloger på miljöpapper.
Jag är egentligen måttligt förtjust i den här trenden. När konsten blir klimatsmart tappar den ofta i kvalitet: dels genom att bli beskäftig och moralistisk, dels genom att reduceras till en illustrerande, rent representativ funktion. Konstnärer som lyckas hitta en position däremellan finns förstås, men är än så länge få.
Kanske beror det just på att den religiösa katastrofreflexen är så stark, något som blir väldigt tydligt här i Köpenhamn. Modernitetens optimism tycks bruten och berättelsen om människan är tillbaka i sitt gamla spår: från syndafall till domedag.
Det märkliga är att ”Nature strikes back” trots detta är en lysande utställning – koncis, idérik och pedagogisk. Verk från antiken till i dag blir skärvor i en uppbruten, kalejdoskopisk konsthistoria, full av oväntade estetiska och existentiella perspektiv. Från Lucas Cranachs ”Syndafall” till surrealismens dödsmystik. Eller från postmodernismens miljökonst till Dürers apokalyps, om man så vill.
Korskopplingarna är oavbrutet fascinerande. Mike Kelleys uppförstorade dammtussar bredvid Rubens teckning av en hermafrodit som lyfter på kjolarna – visst gestaltar de, på olika sätt, samma skräckblandade fascination inför den upplösning som lurar bakom all mänsklig systematik? Och se på guldåldersmålaren Eckersberg, som vänder ut och in på Colosseum för att få centralperspektivet rätt! Tala om att tvinga naturen till underkastelse. Museet drar sig inte ens för att smyga in en hädisk tvetydighet i form av en liten giftgul tuschteckning från 1997 av dansken Christian Schmidt-Rasmussen, där en skadeglad fabrik spyr sina avgaser över en storknande sol. ”Kill nature, nature kills”, heter den.
Ja, varför inte. Själv tror jag att fler sådana ironiska svordomar i miljökyrkan skulle göra konsten gott om den vill bli mer än ett staffage kring ceremoniella toppmöten. Var finns i dag den konst som ställer de besvärliga klimatfrågorna, som provocerar samförståndet genom att väcka obehag, tänja på lagens gränser eller bara vara smaklös?
Ja, inte i Köpenhamn just nu i alla fall. Och då är den danska huvudstaden ändå proppfull av klimatkonst. Nationalinstitutionens konsthistoriska fyrverkeri får sitt samtida motstycke i ”Rethink”, ett projekt bestående av fyra utställningar i Köpenhamn och Århus som tillsammans är på jakt efter något liknande en nutidskonstens egen klimatpolitik.
Det blir ett spretigt program, minst sagt. Här inkluderas de apokalyptiska stämningarna i nigerianen Bright Ugochukwo Ekes installation ”Acid rain”, där plastpåsar med kolsvärtat vatten hänger ner från taket – men också de luftiga utopierna hos argentinaren Tomas Saraceno, som trotsar tyngdlagen med sina uppblåsbara, klotformade växthus. Det är trolleri och förundran, som i Olafur Eliassons regnbågsmaskin, eller tomhet och förvirring som när Elin Hansdóttir lockar in besökaren i en askgrå, allt trängre labyrint.
Men på vilket sätt för denna konst klimatdebatten vidare? I den spännande katalogen formuleras ambitionerna bakom projektet som ett försök att teckna konturerna av de politiska och kulturella förändringar som klimatkrisen tvingar fram. Måste vi bryta med tillväxtpolitiken? Behövs det andra ekonomiska system? Nya former för demokratin? Finns det tecken på en existentiell kursändring? Ytterst handlar det, som Bruno Latour skriver i sin text, om att ”modernisera moderniteten”.
Varför tycks då dessa tankar inte kunna få en stark, konstnärlig gestaltning? Ämnet verkar vara så viktigt att det blir förlamande. ”Rethink” innehåller enstaka fina och tänkvärda verk, som Kerstin Ergenzingers ”Study for longing”, där ett golvlandskap av grå gummimattor häver och sänker sig styrt av en slumpgenerator. Eller som Bill Burns räddningsutrustning för smådjur.
Men det allra mesta saknar udd: det är visioner utan verklighetsförankring, dystopier som inte lägger en tum till de vanliga klimatlarmen. Att halva Köpenhamn hamnar under vatten om isen smälter, vilket tyska Haubitz+Zoche markerar med ett blått streck genom stadens gator, kan man ju konstatera genom att öppna vilken dagstidning som helst. Har konsten inte mer att säga kan den för min del lika gärna låta bli.