Jag brukar hålla Vasamuseet för att vara Stockholms bästa museum, men när Medeltidsmuseet nu äntligen öppnar efter en lång tids renovering är jag inte så säker längre. Det är inte lika stort och bärs inte upp av samma storslagna relik, men atmosfären är lika spännande och förtätad, och känslan av att komma historien inpå livet är nästan starkare.
Det är rätt tomt i utställningshallen när jag kommer in sent en eftermiddag. Omkring en och en halv timme har jag avsatt, det är ju ingen särskilt stor anläggning och en del finns kvar från före rekonstruktionen. Men jag fastnar fascinerad längs gränderna och bland de uppmurade husen. Vill se mer, läsa mer och vaknar först när en vakt plötsligt förkunnar att det bara är fem minuter kvar.
När jag ordnar kläderna för att gå ut i snöyran på Strömterrassen dyker ändå ytterligare två förvirrade besökare upp inifrån utställningen. Vakten hade släckt och gått och de hade fått treva sig ut. De hade glömt sig kvar därinne, och jag förstår dem.
Stockholms nya Medeltidsmuseum har hittat en helt suverän balans mellan gestaltning och pedagogik. Precis som på Vasamuseet är verkliga lämningar utställningens stämningsskapande mittpunkt: resterna av stadsmuren och den underjordiska gången till slottet.
Kring dem har konstruktörerna roat sig med att bygga tegelfasader i medeltida stil, små hus och kyrkor man kan gå in i för att titta närmare på byggnadsteknik och miljöer. Dockor i naturlig storlek gör scenerna förvånansvärt levande. Som besökare förs man också från tema till tema – krig, hantverk, brandsäkerhet, sjukdomar – och får veta mer genom sparsmakade skyltar och skärmar med korta filmer (ett evigt problem på museer eftersom teknik så lätt blir sliten och lägger av; men åtminstone denna första vecka fungerade alla skärmar utom en).
I den havsdoftande hamnmiljön får man veta mer om den medeltida stadens handel, vid den kusliga galgbacken citeras lagar och tänkeböcker om brott och straff. Och i mitten, intill stadsmuren, finns ett särskilt litet vetenskapscentrum där olika forskare på skärmar berättar om hur man får fram kunskap om det förflutna.
Det är en robust miljö där många kunskapsnivåer möts, lika inbjudande för små som för stora. Och det är gratis, vad ideologerna än må säga är fritt inträde till medborgarnas kunskapstempel en meningsfull kvalitet i sig; särskilt för barnfamiljer.
Det enda jag kan komma på som saknas här är tydliga berättelser om stadens sociala liv och motsättningar. Ja, och så skiten förstås, det är närmast förbluffande rent och fräscht i Medeltidsmuseets Stockholm. Realismen har väl sina begränsningar.
Men man gör alltså bäst i att rusta sig med god tid inför besöket, annars är det risk att man blir kvar i medeltidens mörker alldeles på riktigt.