I barnprogrammet ”Riddaren av Pelargonien” försöker den medeltida riddaren Birger anpassa sig till livet i en modern förort. Han stolpar omkring på Ica i sin skramlande rustning och uppvaktar granntjejen med höviska ritualer, allt till den generade dottern Biancas förtret.

Odd Nerdrum är riddaren Birger. I sina många självporträtt uppträder den norska konstnären som en medeltida munk, helig dåre eller vandringsman. Det är en konstnärlig lajvfestival, med tidstypisk rekvisita som skinnvästar, herdestavar och pilbågar. Det ofta reproducerade porträttet där Nerdrum lyfter på en guldgul mantel och blottar sitt resta kön gör mig lika generad som riddarens dotter på tv.

Andra tycker att det är helt fantastiskt. Under vernissagehelgen var det fullt med folk på Edsvik konsthall, där Nerdrum nu ställer ut ett urval självporträtt och djurmålningar. Många kommenterar Nerdrums fantastiska teknik, inspirerad av gamla mästare som Rembrandt och Caravaggio. Men där Caravaggio fick fram en förtätad stämning i sina ljusdunkla målningar, är Nerdrums nutida pastischer märkligt platta.

Själva porträtten är ofta hyggligt genomförda, men de smetiga bakgrunderna tycks som hämtade från ett medeltida landet Brunsås. Till en början har jag svårt att förstå hur det hänger ihop – kan han verkligen vara så ojämn? Men så slår det mig: Precis som sina föregångare arbetar Nerdrum förstås med ett lärlingssystem. De unga assistenterna målar upp bakgrunden enligt mästarens instruktioner, så att han kan koncentrera sig på de knepiga detaljerna.

Men tillgången på bra assistenter i dagens Norge måste vara mer begränsad än i barockens Holland. Därför, misstänker jag, är Nerdrums tidiga målningar – innan han blev en industri – ofta mer stringenta i uttrycket. Ta till exempel det flammande självporträtt där en ung Nerdrum i morgonrock stirrar mot betraktaren med en desperat, svart blick. Här lever hela bilden, bakgrunden har djup och färgskalan är konsekvent.

Kontrasten till de nyare självporträtten är förödande. Till skillnad från den sena Rembrandt, som kompletterade sin drivna teknik med en skärskådande psykologisk blick, framstår dagens Odd Nerdrum mest av allt som en ytlig posör. Den som jämför honom med renässansens eller barockens mästare har förmodligen aldrig sett deras målningar i original.

Även rent tekniskt har Nerdrum inspirerats av de gamla mästarna. Med varierande resultat får man väl säga, flera av de målningar han skapade på 80-talet har senare smält, med resultatet att Nerdrum tvingats ersätta ägarna med nymålade tavlor.

Därför, menar han, var han också tvungen att ha en ekonomisk buffert ifall han skulle bli stämd. Nonsens, kontrar det norska skatteverket, som menar att Nerdrum medvetet gömt undan 14 miljoner norska kronor från beskattning. Häromveckan dömdes han till två års fängelse – en dom som Nerdrum avfärdade som personförföljelse i teveprogrammet ”Skavlan” förra helgen.

Huruvida Odd Nerdrum medvetet skattefuskat kan jag inte bedöma. Men nog är det tragikomiskt, och lite talande, att hans pastischkonst inte ens håller i 30 år.