Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Olafur Eliassons ”Verklighetsmaskiner” på Moderna museet/ArkDes i Stockholm

Den internationella konststjärnan Olafur Eliasson gästar Moderna museet och ArkDes med en rad installationer. Bo Madestrand tycker de har såväl wow-faktor som djup och tror på en publiksuccé.

Retrospektiv

”Verklighetsmaskiner”

Olafur Eliasson

Moderna museet/ArkDes, Stockholm. Visas t o m 17/1.

Vad är hemligheten bakom den danske konstnären Olafur Eliassons framgångar? Kanske att hans konst är så bildmässig. Eliassons verk, oavsett om det rör sig om den glödande, konstgjorda solen som visades i Tates turbinhall eller hans enkla solcellslampa i gul plast, gör sig extremt bra i reproduktion.

Olafur Eliassons konst är helt enkelt som gjord för blanka magasinssidor, selfies och Instagram – redan efter en knapp vecka är den nya utställningen på Moderna museet och ArkDes i Stockholm omsorgsfullt hashtaggad och flitigt delad i sociala medier.

Det betyder inte nödvändigtvis att den är ytlig. Bakom varje verk ligger månader eller år av intensiv research och experiment i ateljén i Berlin, där uppemot 90 personer arbetar med Eliassons många parallella projekt. Det paradoxala, och intressanta, med hans verk är att de både har en omedelbar wow-faktor och en intellektuell botten. Som betraktare kan man därmed själv välja hur djupt man vill gå in i konsten, vilket ger Eliassons konst en demokratisk dimension.

Utställningen, som är Eliassons första stora presentation i Stockholm, består av ett antal större installationer från 1993 fram till i år. Det är dessutom första gången i modern tid som de båda granninstitutionerna Moderna museet och ArkDes samarbetar, ett förspel till den sammanslagning som väntas inom en snar framtid.

Läs också: Olafur Eliasson: ”Mitt liv är som en lök med lager av mening”

Ett av de äldre verken är den tunna dimridå av vattenpartiklar som betraktad i rätt vinkel framstår som en konstgjord regnbåge. Rakt framifrån liknar den snarare en transparent vägg av lockigt, brunblont hår. Redan här syns Eliassons ambition att visa hur konsten uppstår först i mötet med en betraktare. Temat varieras i verket ”I only see things when they move”, där en roterande lampa med färgade filter gör att åskådarnas skuggor projiceras mot en bakgrund av ett ständigt föränderligt, randigt mönster.

I ett senare verk blir en bubblande vattenfontän i ett mörkt rum blixtbelyst i någon tusendels sekund, vilket skapar illusionen av en kosmisk explosion i modellstorlek. Här, och i flera andra verk, framstår Eliasson som en konstnärlig trollkarl, som drar kaniner ur sin hatt utan att vi riktigt fattar hur det går till.

Här finns också flera verk som refererar till rumslighet och arkitektur, framför allt den stora, labyrintiska installationen av hängande, transparenta plastväggar i tryckfärgerna cyan, magenta och gult i ArkDes stora utställningsrum. Med enkla medel förändrar Eliasson upplevelsen av rummet, där väggarna överlappar varandra skapas nya kulörer och ljuseffekter. Det är ett slags lustiga huset för intellektuella, där man kan diskutera Maurice Merleau-Pontys fenomenologi framför de darriga plastskivorna.

Det handlar, med Eliassons ord, om att se rummet med kroppen och bli medveten om sin egen position i relation till konsten. ”Verklighetsmaskinerna” i utställningens titel blir enligt den tolkningen såväl verken som vi själva, som i fallet med den konstgjorda regnbågen. Men ibland, när suggestionskraften inte är tillräckligt stark, faller illusionen platt till marken och magin uteblir. Jag får lite av den känslan i ArkDes stora sal, Instagrammarnas främsta hotspot just nu.

Men på andra håll fungerar det. Som i rummet med ett intensivt gult ljus, som slår ut alla andra färger utom just gult och svart och ger upphov till en intensiv ljusblå eftereffekt när man väl lämnar rummet. Det är som att bada i solljus, en färgterapi utan annan avsikt än att rubba vaneseendet och hjälpa oss att fokusera på varseblivningen som sådan.

Utställningen som helhet är genomförd med imponerande precision, mängden verk är lagom stor och varje installation får ta det utrymme den kräver. Den har därmed alla förutsättningar att bli en publiksuccé.

Olafur Eliassons ” Room for one colour” på Moderna museet.