Någon gång sommaren 1995 hälsade jag på hos konstnären Stefan Linderoth i det lilla ideella galleriet Rum för aktuell konst vid Järntorget i Göteborg, dit han tillfälligt flyttat sig själv och sitt bohag för en utställning. Att konstnärer gjorde så hörde på den tiden inte till vanligheterna. Ändå minns jag det som rätt typiskt för hur konstlivet såg ut i Göteborg på nittiotalet: institutionellt på dekis, men med en livaktig och fantasifull undergroundscen.

Rum för aktuell konst, en av knutpunkterna, donerade hela sin första utställning till stadens konstmuseum. Och att nu se den där i sin helhet i museets berättelse om konstlivet i Göteborg under åttio- och nittiotalen är åtminstone för mig en riktig nostalgitripp.

Tjugo konstnärer, några fortfarande aktiva. Men resten, vart tog de vägen?

Det är lätt att glömma, men svensk konsthistoria ser faktiskt lite olika ut beroende på varifrån man ser den. Göteborg var inte minst en tidig bas för det som senare kom att kallas relationell estetik, med konstnärer som Elin Wikström och Jörgen Svensson som här gjorde sina första sociala experiment. Flera av dem förresten hemma hos just Stefan Linderoth, som i ett helt år gav plats åt en serie numera legendariska projekt i familjens lägenhet.

Nu skriver alltså Göteborgs konstmuseum historien om den här epoken i utställningen ”Omskakad spelplan”. Bilden som växer fram går i korthet ut på att den teorimedvetna, måleribaserade postmodernismen till skillnad från i Stockholm hade svårt att slå rot i åttiotalets Göteborg. Förnyelsen kanaliserades i stället genom den postpunkiga musikscenen, med skivbolaget Radium och galleriet Sub Bau som kreativa nav. De sociala och ”relationella” projekt som dök upp senare hade sin bas i denna alternativa estetik, och fick extra näring av att institutionerna sågs som konservativa och syrefattiga.

Allt det där kan förstås vara sant och riktigt, även om utställningen egentligen är på tok för liten för att medge några generaliseringar. Här hamnar de ideella nätverken självklart i centrum, med enstaka verk av andra konstnärer – Ernst Billgren, Nina Bonde­son, Lotta Antonsson – som en sorts satelliter.

Fakta eller bara romantiskt önsketänkande? Jag vet inte, men anar konturen av en regional utopi, där Göteborg står som en antiauktoritär motpol till den institutionaliserade rikskonsten.

En vacker bild, men jag är rädd att den med tiden kan behöva revideras.