Nog får man säga att händelserna vid invigningen av Göteborgs konstbiennal i helgen gav besökarna ”tillfälle att reflektera över den turbulens som råder i världen i dag”. När curatorn Sarat Maharaj skrev dessa inledningsord till katalogen visste han förstås inte hur direkt detta skulle illustreras, genom den dramatiska evakueringen av konsthallen Röda sten under invigningen i lördags. Vi vet fortfarande inte varför detta skedde, samtidigt som fyra personer greps som misstänkta för förberedelser till terrorism i en annan del av staden.
Med sitt tema ”Pandemonium – konsten i kreativitetsfeberns tidevarv” kondenserar årets biennal många av konstens diskussioner i dag. Både när det gäller politiska och ekonomiska skeenden och försöken att ringa in möjliga sätt att tänka. Pandemonium är det palats som figurerar i John Miltons ”Det förlorade paradiset”, den nya hemvist som Lucifer och hans gäng låter uppföra när de kastas ut från himmelriket.
Begreppet Pandemonium är från sent 1600-tal, just då den moderna erans våldsamma förändringar tar form, och blir alltså både bilden av kaos och av en plats som kan utgöra grunden för en ny ordning. Den andra titeltermen, ”kreativitetsfeber”, syftar på en större diskusion om produktionsvillkoren i den postindustriella eran, där kreativitet blivit ett imperativ för alla delar av livet – jobbet, fritiden. Införlivade i ett flöde av innovationer, som appar och sociala medier, genererar vi ekonomiskt värde dygnet runt. Om inte åt oss själva så åt någon annan.
Det finns verk som direkt försöker gripa tag i dessa skeenden, som Örn Alexander Ámundassons försök att svara på frågan hur en ekonomisk kollaps låter. Han har översatt röster från tänkta representanter för samhället – bankpersoner, politiker, demonstranter – och på Röda sten fört samman dem till ett partitur. Här finns mer flyktiga verk, som Wim Bothas frigolitskulpturer i den stora salen på Göteborgs konsthall, där upplösta former skapar en märklig kroppslig erfaring.
Först framstår årets biennal som aningen beskedlig och välputsad, men det är en känsla jag snabbt reviderar. Om man tänker bort några verk som stannar vid ett väl enkelt ”för eller emot” återstår arbeten som växer till en mycket stark kartbild över olika tillstånd, över mer komplexa strukturer att tänka och agera genom.
I Chen Chieh-jens märkvärdiga film ”Empire’s borders – western enterprises, inc” på Göteborgs konstmuseum är utgångspunkten berättelsen om en amerikansk kommandogrupp skapad av CIA på Taiwan, som del av ett försök att invadera Kina under 1950-talets kalla krig. Konstnären anknyter till sin fars liv som hemlig soldat i gruppen. Men det som blir kvar är knappast journalistiska fakta utan en känsla av en dov minnesprocess, av att ha klivit in i en zon där en långsam bearbetning äger rum.
En rad andra verk förenas av denna förmåga att formulera och omformulera det som vanligtvis uttalas med en bekräftande retorik till något som möjliggör en förflyttning av betraktelsepunkter och analysverktyg. Sarat Maharaj formulerar det precist: som ett matrisliknande nät av parametrar som tid, historia och samtida händelser korsade med personliga eller kollektiva erfarenheter, begär och fiktioner.
Det gäller också ett så konkret verk som Antonio Vega Macotelas ”Time Exchanges”, där han bytt tjänster med interner på ett fängelse i Mexico City. De gör konstverk åt honom, på samma tid som det tar för honom att utföra olika tjänster åt dem utanför murarna. Eller Goldin+Sennebys sinnrika framträdanden som genomlyser en samtida ekonomis logik, här i form av ”föreläsningar” på Bohusläns museum. Där visas också Reena Saini Kallats twistade skulptur av föremål som gått förlorade, ett verk som skapar en stark ingång och låter de politiska innebörderna (”den osäkra fredsprocessen mellan Indien och Pakistan”) avteckna sig långsamt.
Biennalen anknyter på många sätt till de platser den visas på. På Bohusläns museum får också den senaste tidens dramatik kring Saab aktualitet genom Liam Gillicks verk, som knyter an till Uddevalla som en av det senaste decenniernas mest ”kreativa” produktionsplatser för bilar.
Det skulle gå att tala mycket mer om detta Pandemonium, som även utspelat sig genom händelser som föregått biennalen, som ett tidstypiskt sätt att visa konsten som en process. (Det understryks även av att Maharaj har valt att arbeta i ett större ”team”, med Dorothee Albrecht, Stina Edblom och Gertrud Sandqvist som co-curators.)
I dagens populistiska och nedmonterade kulturpolitiska landskap är det konsten som slängs ut från himmelriket med huvudet före. Låt oss inspireras av tanken på ett ny möjlig plattform. Den kan behöva smått djävulusiska förtecken.