Per B Sundbergs keramikutställning i Gustavsberg formar ett eget universum. Här finns porslinsherdinnor och gulliga smådjur men också snoppar och snippor. Malin Vessby blir både förförd och avtänd.
När keramik- och glaskonstnären Per B Sundberg slog igenom i mitten av 1990-talet visste de flesta konsthantverksstudenter här i landet mycket väl vad som förväntades av ”god keramik”. Det vill säga en funktionell estetik långt från kitsch, prål och populärkultur. Det tog tid för postmodernismen, med dess samplingslusta och respektlöshet mot gamla hierarkier, att på allvar bryta igenom.
Här gjorde Per B Sundberg skillnad. Han lekte. I hans keramik förenades nyttan plötsligt med påtagligt nöje. Konstiga keramiknallar fick hålla i lysrör, ett modellerat badkar kläddes in i pråliga mönster. Karaktäristiskt för åtskilliga av hans verk har sen dess varit en ohämmad mix av popkultur, loppisfynd, keramik- och glastradition. Arbetena – som radioapparater, lampor, vaser – har genom åren samtidigt varit funktionella, galet hoptotade och fullkomligt förföriska.
Per B Sundbergs stora separatutställning på Gustavsbergs konsthall, som varar hela sommaren, rekommenderas för alla som är intresserade av samtidskeramik. Kombinera den gärna med Anders B Liljefors-utställningen på porslinsmuseet tvärs över gården, så får du se verk av två nydanare som under olika tidsperioder påverkat utvecklingen av svensk keramik.
Men den här gången är det knappast bruksföremål med en lättförståelig funktion som presenteras av Sundberg. I stället är det små ihopbrända universum. I dem möts massproducerade porslinsherdinnor, gulliga smådjur och modellerade unika former, lite som i Alice i Underlandet. Fast visst finns här också tunga vasformer, besläktade både med en glasyrdrypande dansk keramiktradition och med de svulstiga specialvarianter på graalglas som Sundberg utvecklade under sina elva år på Orrefors.
Hantverket är som alltid fantastiskt imponerande, trots att han inte jobbar fullt så estetiskt förföriskt som ofta tidigare. Det är lite fulare, lite drälligare, lite mörkare.
Sen kommer en lång rad pampiga kukar, uppradade snoppar och fladdrande snippor och ställer till det, i varje fall för mig. Överallt i de små skulpturala världarna dyker de upp, i erigerade kattsvansar, plötsliga hålrum och köttiga glipor. Kanske är könsorganen tänkta att upplevas skojfriskt okomplicerade och som en självklar del i den ”natur”, i form av stubbar och grenformer, som hans karaktärer bebor.
Men det funkar inte för mig. I en värld där somliga höga chefer tar sig rätten att utnyttja hotellstäderskor och andra misstänks beställa flickor till kaffet, är det omöjligt att oreflekterat le åt ett objekt som en hudrosa keramisk jättepenis ihopbränd med en liten vas. Fast just den kluvna upplevelsen kanske är åsyftad. Eller så handlar det om ett freudianskt drömlandskap. Jag vet inte.
För mig känns det mest beklämmande att se små herdebarnsfiguriner stå öga mot öga med manshöga snoppar och trist att fantastiska och vitporigt glasyrindränkta vaser fått titeln ”objekt med hål”. Men Per B Sundberg kanske är trött på att göra det finaste, charmigaste och mest mitt i prick. Han kanske inte vill att man riktigt ska veta var man har honom. Då har han lyckats.