Med livegenskapens avskaffande i Ryssland 1861 och de demokratiska folkupproren i Europas huvudstäder åren 1830 och 1848 slogs ateljéfönstren upp i den öst- och västeuropeiska konsten. Med Karl Marx och Charles Darwins skrifter på skrivbordet, social rättvisa i sinnet och starka färger på paletten bytte konstnärerna akademism mot realism. I stället för änglar stadens tvätterskor, i stället för antika gudar vägrenarnas järnvägsarbetare och stenhuggare, i stället för gudinnor ax- och kolsamlerskor.
I Frankrike lanserade konstnären Gustave Courbet år 1855 begreppet realism. Den ansågs farlig. Om pråmdragarens ögon doldes under hatten och såningsmannens händer i utsädespåsen anades representanter för en människomassa med ett helt annat ärende än fredligt dagsverke.
Nu fylls Nationalmuseums salar av Rysslands största realistiska 1800-talsrörelse ”Peredvizjniki” 1870–1923. Översatt till ”Sällskapet för vandringsutställningar”, uttalat ’peredvischniki’, ”Vandrarna” i dagligt tal. Så omfattande, mångsidigt och konstnärligt rikt har den ryska 1800-talsrealismen aldrig tidigare presenterats i Sverige. Här ger hundratalet målningar bilden av det ekonomiska och politiska förtryck, den återtagna värdighet och stärkta klass- och kulturidentitet som drev det ryska folket att ta makten år 1917.
Bildkonstens betydelse var stor. Utarmade av den kejserliga konstakademiens reglemente och konstnärsexploatering gjorde Peredvizjniki slut med den officiella konstens antika efterhärmningar och platta salongskonst. Rustade med klassisk skolning gav de sig i kast med sitt konstpolitiska uppdrag – att i lager på lager modellera fram människans villkor och vardag under tsarens totalitära regim, godsägarklassens övergrepp och kyrkans maktmissbruk.
Genrerna var många: folklivsskildringar och agitationsmotiv, landskap, porträtt och folksägner. Huvudtemat var bondeklassens mörklagda berättelser om särbeskattningar, strafflagar och beskuren rörelsefrihet.
Peredvizjnikis konstnärer polisbevakades, censurerades och tvingades enligt konsthistorikern och medkommissarien David Jacksons fylliga katalogtext till kompromissande individualisering och symbolisering för att undkomma arresteringar. I Nikolaj Jarosjenkos målning ”En kvinnlig student” (1880) ser modellen barnsligt oskyldig ut medan den enkla klänningen signalerar kvinnorörelsens motstånd. I Ilja Repins målning ”Han vägrar bekänna” (1879–85) tycks fångens ansiktsuttryck lika troende som trotsigt.
Är det rättvisekänsla och sanningsiver som får de ryska naturalisterna att måla så ruskigt bra? Trots inskränkningar är varje detalj i Peredvizjnikis måleri levandegjord, inifrån och ut. Händer och näverskor, kjoltyg, kinder och trädstammar tycks framkallade underifrån, med valör på valör, med mjuk pensel för författarens svarta kavaj, bredare för dikesleran, tunn och spänstig för bondens skäggstrån och den lappade barnjackans systygn. I Vasilij Perovs ”Den drunknade kvinnan” (1867) har den dödas kängor ägnats lika stor omsorg som hennes kritvita fingrar.
Det är ett naturalistiskt valörmåleri före impressionismens komplementfärgade solljus, då man ännu trodde att färger var en lokal egenskap hos tinget som gjorde marken beige, kajplattorna grå, bladet helgrönt och björken helvit.
Samtidigt syns glädjen över den frisläppta färgen. I de nationella motiven sprider sig sjalarnas röda och rosa rosor till husfasadens trasiga murbruk. Allt fotografiskt avgränsat och skarpt som på en filmduk eller en teaterscen. Att Ilja Repin använde fotografier som förlagor är känt. Var det med hjälp av fotografisk research som Repin förmådde måla vreden och vanmakten hos de hänsynslöst utnyttjade pråmdragarna vid Volgas brandgula strandremsor? Nationalmuseum visar hela arbetsviten.
Vidden av Rysslands socialt engagerade 1800-talskonst har utgjort en blank fläck i den västerländska konsthistorieskrivningen. Nyss placerade Tom Sandqvist modernismens rötter i öst. Nu intar Peredvizjniki sin rättvisa plats, som brygga till såväl avantgardekonsten som till stalinismens schematiska realism.
I dag närs drömmar om att måla lika naturlikt som på 1800-talet. Men efter åratals studier på till exempel Ilja Repin-akademin i St: Petersburg blir det mesta påmålat och livlöst, berättade David Jackson för mig. Hos Peredvizjniki är det viljan att berätta som ger tekniken liv.