Genom att turnera som en galning lyckades Pink i fjol bli femma på Billboards lista över lukrativa liveartister (U2, som låg etta, gjorde 44 konserter, Pink gjorde 131). Med 30 miljoner sålda album är hon dock en mindre stjärna än de artister som brukar uppträda på Ullevi. Genomsnittliga arenafyllare brukar ha sålt mer än det dubbla – särskilt om de, likt Pink, har hållit på i ett decennium.

Publiken och medierna hjälps åt att höja hennes stjärnstatus inför konserten. Kvällstidningarna publicerar de sedvanliga artiklarna om var ”superstjärnan” äter middag, tusentals göteborgare klär sig i rosa och barerna serverar drinkar som Pink lady, Pink Russian och Pink the rockstar.

Genom att låta planetens två sämsta rockband inleda kvällen bidrar arrangören också till att Pink känns extra begåvad. Vilken artist som helst skulle framstå som ett gudabenådat geni om han eller hon gick på scen direkt efter blöjpunkarna Good Charlotte och birasvennegrungearna Takida. Och Pink liknar en tatuerad popängel när hon, klädd i en mantel med eldslågor, glider ner på en vajer från himlen.

Funhouse Summer Carnival-turnén är en större version av den inomhusshow som Pink tog till Sverige i vintras. Det burleska cirkustemat – med röda sammetsdraperier, rutschkanor och tivoliskjul – är inte särskilt originellt. Eminem, Britney Spears och Mötley Crüe har haft liknande scenbyggen. Men till skillnad från de artisterna var Pink gymnast i tonåren. Hon imponerar allra mest med akrobatiska konster som att klänga i sidenband från scentaket, rulla över publikhavet inuti en genomskinlig boll och, i finalen, flyga likt en superhjälte. Det senare tricket slutade i katastrof när Pink nyligen uppträdde i Nürnberg och vajrarna blev en slangbella som skickade henne rakt ner i golvet. I kväll går det bättre.

Cirkuskonsterna kompenserar för Pinks torftiga repertoar. Hon har bara en handfull hitlåtar och slarvar bort röjarfavoriten ”Get the party started” i en kort, klumpig version. Pink låter bäst i de Max Martin-komponerade singlarna ”Who knew”, ”So what” och ”U + ur hand” – tuggummipop som ibland har en salt eftersmak av tårar. Dessvärre framför hon också en rad aerobicskäcka tramslåtar, praktpekoralet ”Dear Mr President” (en Bush-kritisk låt som får vem som helst att vilja invadera Irak) och ett potpurri på The Who, Green Day och The Police värdigt coverbandet på en Finlandsfärja.

Kanske ligger Pinks storhet inte så mycket i musiken som i hennes stökigt glamourösa stil och stöddiga men godhjärtade attityd. Ända sedan hon i sin första video kraschade en motorcykel rakt in i en ex-pojkväns lägenhet har hon representerat kvinnligt oberoende. Antalet tjejer i publiken är betydligt högre än på exempelvis Madonnas konserter. Att många av dem utväxlar kyssar som är lika långa som gitarrsolona tyder på att Pink också har blivit något av en sapfisk ikon.

Trots de sega partierna är hon en sympatisk artist. ”I’m not here for your entertainment”, lyder en refräng. Men när Pink far genom luften i lila paljettrikåer är hon en extremt underhållande cirkusprinsessa.