Över en korv med mos på Stortorget i Malmö kan man just nu, med lite tur, få syn på en polispiket som sakta glider upp och stannar mitt i stråket med turister. Ut kliver en ung polisman som med armarna i kors ställer sig och spanar ut i myllret av loja sommarflanörer medan bilradion spelar ”Because the night” med Patti Smith.
Så plötsligt: en ryckning i knäna, några snabba rörelser med armarna – och ett luftgitarrsolo som får turisterna att stanna upp som om de inte trodde sina ögon. ”Är han full?” ”Är det dolda kameran?” Svaret är nej, det är en konstperformance, och den alltmer utstuderade dansen framför piketbussen som efter en kvart slutar med att polismannen utan ett ord kliver in och kör i väg har alltså inget med polisen att göra. Egentligen.
Eller också har den det? Den dansande polisen ingår i ett veckolångt konstprojekt med titeln ”Polis, polis, potatismos!” – inspirerat av Sjöwall–Wahlöös deckare med samma namn, den enda av böckerna i deras ”Roman om ett brott” som helt utspelar sig i Malmö.
Och visst är det lätt att charmas av Elisabet Apelmos och Marit Lindbergs antiauktoritära performanceverk. Men allvarligt talat: här har man helt nyligen manglats med nyheter om det ena skottdramat efter det andra i Malmö; ordet ”apajävel” – yttrat av en frustrerad polisman under kravallerna i Rosengård – ekar fortfarande i det kollektiva minnet. Och så en dansande polisman bland turisterna?
En rätt avväpnande bild av ordningsmakten, eller hur?
Sjöwall–Wahlöös böcker handlar ju mycket om att lyfta fram konflikten mellan den enskilde konstapelns mänsklighet och det omänskliga system han är en del av. Mellan polismannens dansanta kropp och hans uniform – om man så vill.
Fyrtio år senare tycks den konflikten sopad under mattan. Ju mer jag ser av det här konstprojektet, som likt bokens intrig spritts ut över hela Malmö från Limhamn till Kirseberg, desto mer får jag en känsla av att tappa greppet om det. Visst finns här några fina, enskilda verk – men vad handlar det om egentligen? Om brottslighet? Om Malmönostalgi? Eller helt enkelt om att ge turisterna något att skriva vykort om?
Jag lutar åt det senare.
Och smilar därför elakt åt Ann Lislegaards gatureklam, som med ett stramt citat ur boken formulerar det grundläggande samhällsproblemet. Nämligen: ”Människor för vilka pengar betyder allt och som inte skyr några medel att skaffa sig dem.”