”Allt är vackert! Pop är allt!” sa Andy Warhol en gång i tiden. Men hur giltiga är hans ord i dag? Har popkonsten lyckats upphäva distansen mellan konst och liv, högt och lågt, fin- och populärkultur som grabbarna drömde om på 60-talet? Eller har den tvärtom gjort avståndet större?
Tate Moderns stora höstutställning ”Pop life. Art in a material world” vill skapa en konsthistorisk brygga mellan Warhols popkonst och 80- och 90-talens chockestetik, med kommersiella stjärnor som amerikanen Jeff Koons, japanen Takashi Murakami och brittiska busar som Damien Hirst och Tracy Emin.
Syftet är att visa hur en grupp konstnärer från 60-talet och framåt byggt sig ett varumärke genom att omfamna det mest tabubelagda av allt: massmedier och kommersialism. För som Warhol deklarerade: ”Att tjäna pengar är den största konsten!”
Säga vad man vill om denna cyniska, förhoppningsvis överspelade konstsyn. Men i en tid då den ekonomiska krisen och de konservativa krafterna växer sig allt starkare så kunde utställningens frosseri i sex, medier och kommersialism knappast kunnat landa i ett känsligare läge. Debatten har rasat och skandalrubrikerna avlöst varandra. Den utlösande faktorn blev Richard Princes bild på en 10-årig Brooke Shields som poserar naken i ett badkar.
Det räckte med att några konservativa tidningar kallade detta för en uppmaning till pedofili för att Tate Modern skulle ta ner bilden och dra in katalogen. Tavlan har ersatts av ett porträtt av Brooke Shields 30 år senare. Denna gång iklädd bikini, stående i samma pose, framför en dimhöljd motorcykel.
Det är snyggt, pedagogiskt och fullkomligt meningslöst. Men skandalen har gjort att publiken vallfärdar dit.
Utställningen börjar i ett mörklagt rum där Warhols rufsiga självporträtt, Jeff Koons glansiga stålkanin och Takashi Murakami storbystade mangafigur stirrar blint ut i strålkastarljuset. Det är lite som att besöka Lenins mausoleum och ett nöjesfält samtidigt. Sedan förgrenar sig utställningen på ett organiskt, nästintill labyrintiskt sätt som väver samman teman kors och tvärs.
Två centrala teman är konstmarknaden och lyxindustrin. De förbinder Warhols mörka diamantbilder ”Diamond Dust Shadows” – den ultimata bilden av det kapitalistiska begärets melankoli – med Damien Hirsts diamantbesatta ringar och guldkalv i formalin. Hirst spektakulära auktion på Sotheby’s förra hösten, som omsatte 111 miljoner euro, blev inte bara en bokstavlig dans kring guldkalven utan också konstvärldens sista dödsdans före börskraschen.
Andra teman är konstnären som mediemanipulatör och entreprenör. I en Las Vegas-liknande sal klädd i affischer och tv-monitorer kan man se en tärd Warhol bokstavligen poppa in i och ut ur tv-program som ”Love boat” och ”Saturday night live” för att dra sarkastiska oneliners.
Annat är det med Takashi Murakami som visar en mangaklädd Kirsten Dunst hoppa omkring på Tokyos gator sjungandes ”I think I’m turning Japanese”. Nu är det inte längre konstnären utan i stället hans musa som får förlöjliga sig. Hur långt är det inte mellan Warhols ateljéliknande undergroundfabrik i ”The factory” och Murakamis globala masskonstfabrik, där konsten får bli maskot och lyxprodukt åt märken som Louis Vuitton.
Utställningens klimax är Jeff Koons legendariska serie ”Made in Heaven” från 1989 – året då alla murar föll. Bildserien förevigar samlaget mellan honom och hans dåvarande fru, porrskådisen och politikern Cicciolina. Blandningen av porr, frireligiös harmoni och Walt Disney-estetik känns minst sagt daterad och ”Dirty”-skulpturen, med en idealiserad variant av honom när han penetrerar Cicciolina, ser både dammig och stel ut. Glansen har gått ur plasten.
Men om man blickar bakom den extatiska kropps- och varufetischismen förblir Koons en intressant konstnär. Det är i alla fall svårare att avfärda honom som ytlig med vetskapen om att hans gigantiska leksaksskulpturer också är dolda kärleksmeddelanden till sonen som han tidigt förlorade vårdnaden om.
Efter hand blir utställningen bara mer och mer cynisk, med exempelvis Maurizio Catellans döda häst med Jesus initialer över huvudet. Är det en påminnelse om att livet alltid måste offras för konsten? Här visas också Andrea Frasers omtalade videoverk, där hon har sex med en gallerist för den nätta summan 20 000 dollar. Det estetiserade samlaget är både en kuslig upplösning av skillnaden mellan konst och liv, och en genialisk demaskering av konstvärldens maktmekanismer. Här är det inte längre bara Manets modeller utan också konstnären som prostituerar sig. Eller har konstnärerna alltid gjort det? Finns det en romantisk dröm om en bättre värld bakom den hopplösa fasaden?
Det skulle jag inte vilja påstå. ”Pop life” är och förblir en materialistisk utställning som hyllar den etablerade ordningen med hjälp av det globala konstimperiets sista kejsare. Inte att undra på att popkonsten och postpopkonsten blivit så impopulär hos de yngre generationerna, de konceptuella underströmmarna till trots. Den blev ett med vad den försökte kritisera.
Men kanske måste konsten se ytlig ut för att vi skall reagera på den? Kanske har Warhol rätt när han säger: ”Det är ytan som är djupast.” Fast han syftade nog på popkonsten och inte vår tids populistiska utställningspolitik. Styrkan i ”Pop life” ligger ändå i utställningens förmåga att ställa diagnos på en tid utan att moralisera över den.