I dagens Europa riktas sökljus och bevakningskameror mot flyktingar och invandrare. Särskilt de med mörk hud synas, stigmatiseras och sorteras ut.
För femtio år sedan däremot kände sig afrikanen osedd och osynlig, som hjälten i Ralph Ellisons roman ”Invisible Man”. De försökte göra sig sedda, så att vitt folk skulle fatta att de fanns och hade något att komma med.
En ny utställning på Musée du quai Branly i Paris tecknar denna rörelse från osynlighet till synlighet. I centrum står ”den afrikanska närvaron” eller som det heter på franska, Présence Africaine. Det är namnet på en tidskrift, ett bokförlag och en bokhandel – men framför allt på en plattform, en rörelse och ett världsomspännande nätverk som nog ska betecknas som ett av 1900-talets mest framgångsrika kulturprojekt. Att saken ändå är förhållandevis okänd hos oss är inte lätt – eller kanske alltför lätt – att förklara. Det var just för att råda bot på sådan blindhet som Présence Africaine kom till.
Den hårda ockupationsvintern 1943 möts om kvällarna i Paris en grupp utländska studenter från Madagaskar, Togo, Dahomey, Västindien, Senegal, Vietnam och andra platser. De utgör den unga intelligentian från Frankrikes kolonier och har fått stipendier för att vidareutbilda sig i imperiets centrum. I Paris tänker alla på kriget och vad som ska komma efteråt. Finns det möjligheter att gripa in i skeendet?
”Det var då vi fick idén”, skriver Alioune Diop, som efter sin död 1980 skulle hedras med epitetet den svarte Sokrates: ”mitt i det lidande som kännetecknade ett Europa osäkert om sitt väsen och sina värdens äkthet bestämde vi oss för att studera situationen och de egenskaper som definierade oss själva”.
Några år senare, senhösten 1947, släpps första numret av Présence Africaine. Förordet är skrivet av André Gide. Han är huvudman i tidskriftens stödkommitté, där man finner idel berömdheter. Gide skriver att de ”påstått civiliserade folken under lång tid knappast uppmärksammat Afrikas svarta värld annat än för att exploatera den”. Men – ”i dag förstår vi, att gårdagens missaktade också har något att säga, och att vi inte längre bara kan fortsätta att uppfostra dem, utan måste lyssna”.
Därpå följer Alioune Diops program: ”Denna tidskrift lyder ingen filosofisk eller politisk ideologi. Den inbjuder till samarbete med alla människor av god vilja (vita, gula eller svarta), och med förmåga att hjälpa oss definiera den afrikanska egenarten och påskynda dess inträde i den moderna världen.” Présence Africaine ska publicera tre slags material, förklarar Diop: litterära texter av afrikaner, bidrag om afrikanska kulturer och civilisationer från afrikanister, samt kommentarer och recensioner som berör den svarta världen.
Rubrikerna vittnar om tendensen: ”Den okända svartheten”, ”Svart närvaro”, ”Det deltagande Afrika”, ”Den svarta är en människa”, ”Brev från en afrikansk vän”, ”Afrikansk närvaro”, ”Frånvaro och närvaro”.
Det ser nästan ut som om alla texter handlar om samma sak. Och i någon mening gör de väl det – vilket var Alioune Diops poäng. Omkring sig i Afrika, Europa, Asien, Nordamerika och Sydamerika hade han sett en mängd konvergerande rörelser. Till deras förfogande ställde han nu en tidskrift åt vilken han vigde resten av sitt liv. Den fick genast väldig skjuts av den svarta diasporans uppdämda krafter.
Nio år senare kallar Alioune Diop till litterärt toppmöte i Paris. Året innan har statscheferna för tredje världens nyligen frigjorda nationer samlats i Bandung för att överväga alternativa vägar. I samma anda bjuder Diop in svarta författare för att diskutera vilken väg den afrikanska anden ska välja när den inte är Europas slav.
”Första internationella kongressen för svarta författare och konstnärer” i september 1956 blir en bred manifestation för den panafrikanska rörelsen. Föredrag som i dag är legendariska framförs i Sorbonneuniversitetets skumma aula av bland andra Frantz Fanon, Aimé Césaire, Léopold-Sedar Senghor, George Lamming och Richard Wright. Med för att lyssna och lära är även vita män: Jean-Paul Sartre, Albert Camus, André Breton, etnologen och författaren Michel Leiris, chefen för Musée de l’homme Paul Rivet. Pablo Picasso har gjort kongressaffischen.
Tre år senare är det dags igen, denna gång i Rom, och nu är Diops ambitioner än högre. Kommissioner har förberett detaljerade handlingsprogram för främjandet av afrikansk litteratur, konst, humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap.
Det är förstås paradoxalt att dessa representanter från den svarta diasporan sammanstrålar i Paris och Rom, inte i Afrika. Men på denna tid var Afrika inte fritt. Och liksom kolonialismen aldrig endast var en afrikansk angelägenhet, så var inte heller antikolonialismen det, och allra minst var frågan om vad som skulle komma sedan – det postkoloniala – något som bara angick Afrika. Alioune Diop och hans krets insåg att ett fritt Afrika innebar ingenting mindre än en annan värld. I afrikanskt ljus tedde sig hela det västerländska kulturarvet annorlunda.
Låt oss så gå fram till 1966. Nu arrangerar Diop och hans vän Senghor, som hunnit bli president i Senegal, ”första världsfestivalen för de svarta konsterna”, och nu möts man i Afrika, i Dakar. Här sluts en cirkel. Afrikanska nationer har frigjort sig från kolonialismen och visar upp sin kulturella egenart för varandra. Samtidigt förverkligas de landsflyktiga afrikanernas dröm om sitt ursprung, vad de kallade ”négritude”, som de först måste återfinna innan de kan röra sig framåt som fria människor.
I Dakar våren 1966 tycks allt möjligt. På museet blir jag sittande länge framför filmer från festivalen, idel utopiska projektioner som hade kunnat leda till ett annat Afrika än dagens, om inte USA:s, Sovjetunionens, Frankrikes och EEC:s maktintressen omintetgjort de svarta nationernas utvecklingsprojekt.
Allt detta återuppstår på Musée du quai Branly – eller när man bläddrar i Présence Africaines tidskriftsnummer och bokutgivning. Men Présence Africaine låg också bakom en av efterkrigstidens märkligaste filmer, Chris Markers och Alain Resnais ”Även statyerna dör” från 1953. De bägge filmarna undersökte en enkel fråga: Varför finns den svarta konsten i etnografiska museet när man hittar den grekiska och egyptiska i Louvren? Resultatet blev en uppgörelse med fransk kolonialism som var så visuellt drabbande att filmen totalförbjöds i tio år.
Och i centrum av allt detta står publicisten Alioune Diop, en mild man med stor kapacitet och brinnande engagemang. Han var son till en frisinnad koranlärare och blev katolik. Han fick sin utbildning i Sanit-Louis, Senegal, Alger och Paris. Han förenade många oförenligheter i sitt väsen och hade därför inga problem att förena dem i sin tidskrift.
Vilket var hemligheten bakom dess framgång. Utan att utlösa konflikter men också utan att kväsa åsiktsskillnader satte Diop ihop ett svindlande lag av historiska personligheter – till exempel Fanon, Gide, Picasso, Senghor, André Breton, Resnais, Sartre, Camus, Cheikh Anta Diop, Wole Soyinka, Edouard Glissant, Malcolm X – och förmådde dem att bidra med något till hans publicistiska hus, som därför kom att spela en avgörande roll i den postkoloniala globaliseringens första, starka våg.