Det var en mångkulturell och ovanlig kormatta som konstnären och konkretisten Randi Fisher skapade för Sofia Magdalena kyrka i Askersund 1953–58. Jag betraktar förundrad flossamattan på Norrköpings konstmuseums stora utställning ”Randi Fisher – en av 1947 års män”. Här visas äntligen hennes konstnärskap för första gången i hela sin rika bredd – måleri, offentliga uppdrag och bokomslag, glasmåleri, affischer, scenografi och rannsakande självporträtt.

I mattans mitt möts kristna och islamiska symboler invävda i modernismens nonfigurativa former och storstadens blinkande ljus. Ett andligt rum förvandlat till konst och gränslös mötesplats. På flossamattan drar horisontella våglinjer rakt in mot den muslimska bönemattans vita spetsform. Och bildar ett kors. Från ena sidan tränger en svart kil in, som ett avslut. Ur centrum sprider sig en guldgul rundel med fransigt flodlika fåror som löper ut i svajiga höghus. En oas för alla, pilgrimer och förortsbor, konstaterade Linda Fagerström i sin avhandling ”Randi Fisher – svensk modernist” 2005.

Med visningen av Randi Fishers bildvärld, i samarbete med Skissernas museum i Lund, ser jag den svenska 40- och 50-talskonkretismen med nya ögon. Om de manliga konkretisternas renodlingar kan tyckas tillrättalagda och folkhemsdekorativa fäster Fishers stiliseringar alltid i en föränderlig verklighet, i det kroppsliga, i krigets förtvivlan, i barnet, klädstrecket och framtidshoppet. Det gör hennes fyrkanter och cirklar töjbara, trianglarna oförutsägbara och strecken skarpa.

Rosa, kornblått och svart är Fishers återkommande färger. Men även tidens dova, tunt utspädda och målade direkt på pannån. Kanske för att hellre efterlikna det folkliga träsnittet, batikmåleriet och freskmåleriet än den borgerliga oljemålningen?

Där hennes manliga kollegers konkretistiska offentliga arbeten riktade sig uppåt mot rymden, jazzen och Henri Matisse sänker Fisher ner ett lod mot Paul Klee, Jean Miró och det omedvetna, mot surrealismen och sagan, socialismen och den ryska avantgardekonsten. Allt förenat på ridån till barnteatern i Hägerstens medborgarhus 1957. Bokomslagen till Maria Wines diktsamlingar bär Randi Fishers signum, den frisläppta trekanten.

Trots att Randi Fisher var en självklar och produktiv del av den svenska efterkrigstidens sociala konst blev hon vid debuten omedelbart föremål för den manliga kritikerkårens könsfördomar.

Medan de manliga konkretistkollegernas verk på Färg och Forms utställning ”Ung konst” 1947 berömdes för att vara virila, formstränga och intellektuella och utsågs till ”1947 års män”, recenserades Randi Fishers medverkande verk som ”en lek … i lätta kläder … utan karaktär av oljemålning …”.”… skirt … men inte så märkvärdigt” (Clas Brunius i Expressen). I Svenska Morgonbladet såg Eugen Wretholm ”en demonstrativ smaklöshet” och tyckte att hon fick ”… akta sig för att dra för stora axlar på sin obestridliga charm” (enligt Linda Fagerströms avhandling).

Den nedgörande kritiken påverkade dock inte Randi Fishers samarbete med sina manliga arbetskamrater, som Olle Bonniér, Pierre Olofsson och Lennart Rodhe. Men efter utställningen 1947 skrevs hon ut ur konsthistorien. För att inte skrivas in igen förrän ett decennium efter sin död.

I Norrköping får Randi Fisher tillbaka sin rättvisa plats i historieskrivningen. Inte minst för sina tidiga självporträtt som queera och självrannsakande tittar rakt ut från 40-talet rakt in i 2010-talet. Osminkad med rakt hår eller huvudduk, iklädd randiga långbyxor, kostym, svart topp och ballerinaskor upphäver hon tidsavståndet. Självporträttet från 1943 där hon 23 år gammal och grön i ansiktet spärrar sina rödkantade ögon i betraktaren gav hon bort i lysningspresent till sin vackra syster Else och hennes blivande make Ingmar Bergman. Inför sitt eget giftermål med konstakademikamraten Olle Gill målade hon sig kantigt naken under brudklänningen och med en kolsvart fot, arm och ett förfärat huvud som sticker ut genom de slöjorna.

Tidigt faderlös växte hon upp i en radikal kvinnogemenskap med mamman Eivor Fisher, textilkonstnär och lärare vid Tekniska skolan (senare Konstfack), dansaren Birgit Åkesson och författaren Emilia Fogelklou. Medvetet lyfter utställningen fram Randi Fishers motsägelser. På fotografier, i självporträtt och antikrigsbilder syns också en annan och mer melankolisk Randi Fisher än den fredsaktivist och framtidsoptimist som i konsten såg en plats för det hon kallade det stora gemensamma.