Impressionisten Auguste Renoir är älskad för sina pastellfärgade skildringar av det lyckliga livet. Hans vällustiga och vitala måleri visas nu i Paris. Sinziana Ravini gör en nostalgitripp men saknar en feministisk diskussion.
Får man gilla Auguste Renoir (1841–1919) i dag? Ingen har lyckats ge form åt lyckan bättre än han. Men att endast skildra det sorglösa livet har sitt pris. Man riskerar att stämplas som apolitisk, småborgerlig och utan sinne för livets mörkare eller djupare dimensioner. När jag går omkring på den stora Renoirutställningen i Paris, som tar grepp om de 30 sista åren i hans liv, känner jag mig förflyttad till en annan tid. Här finns allt, de pastelliga färgerna, de vällustiga kroppsformerna, de graciösa gesterna, den skira familjelyckan – allt orkestrerat i ett friskt och vitalt måleri som hyllar det moderna friluftslivet.
Men först måste jag bekänna en sak. Jag växte upp i ett Renoirälskande konstnärshem, där en äldre generation neoimpressionister brukade föra långa samtal om impressionismens ögonblicksfilosofi, konsten att fånga ljuset och vikten av att låta det yviga måleriet bli till i betraktarens öga.
Stora delar av utställningen på Grand Palais blir därför en enda stor nostalgitripp. Själv föredrar jag den tidige Renoir, de uppsluppna utomhusfesterna längs Seinekajerna och de ödesmättade teaterlogebilderna, men också hans nakenstudier i det gröna. De för tankarna till både Watteaus galanta naturfester och Bouchers och Fragonards erotiska rokokobilder, fast utan flärden och den tunga scenografin.
Kan man som jag förföras av formen utan att gilla dess ideologiska innehåll? Jag är kluven.
För hur mycket jag än fascineras av dessa badande och pianospelande kvinnor, vars liv ser ut som en enda lång sommardag, är det svårt att sympatisera med konstnärens uttalanden som: ”Jag tycker mest om kvinnor som inte kan läsa”, ”en målning är inte färdig förrän jag får lust att ta på den avbildade kvinnans bak” eller ”konst skall man inte tala om, bara se på”.
Det är inte så konstigt att kvinnorna i Renoirs bilder betraktats som korkade eller frånvarande, man har läst dem genom Renoirs misogyna uttalanden.
Men jag tycker snarare att det ligger något gåtfullt och bitterljuvt över dem, deras inåtvända blick röjer ett själsliv som för tankarna till världslitteraturens största kvinnoporträtt. Och faktiskt gör Renoir för sin tid åtminstone en politiskt radikal gest: han målar sin fru ammandes – en syssla som vanligen lades över på tjänstefolket.
Det intressanta med Renoir är hur han har vandrat från att vara en fattig outsider till att bli upptagen i etablissemanget, för att sedan kanoniseras, populariseras och slutligen kitschförklaras. Det är viktigt att man återupprättar konstnärer som det så att säga ”gått för bra för”. Den här utställningen gör verkligen det. Den visar hur han de sista åren närmar sig den modernistiska exotismen genom en arkaisk primitivism som förenklar och monumentaliserar kroppsformerna. Också hur Matisse och Picasso älskade Renoir och gick i visuell dialog med honom.
Men det finns något som stör mig hos Renoir. Till skillnad från Manets nakna ”Olympia”, målad som ett aktivt likvärdigt subjekt, ligger hans avklädda kvinnor där som passiva, oskuldsfulla kontinenter, färdiga att koloniseras av betraktarens blick. De befinner sig inte långt från Pippi Lotti Rists samtida videoprojektioner med nakna, förvisso smalare, kvinnokroppar dubblerade i prismatiska paradisbilder.
Ta till exempel Renoirs målningar från de sista åren, som ”Nu sur les coussins” från 1907 eller ”Les baigneuses” från 1918–1919. Kvinnorna här ser ut att komma från en värld bortom tid och rum. Det är en fin modernitetskritik. Men bristen på djupverkan får gestalterna att smälta samman med den omgivande naturen och återskapa den klassiska syntesen kvinna-natur som negerar motpolen man-kultur.
Resultatet blir en enda stor dekorativ bubbla. Inte att undra på att man får lust att spräcka den. Är det ett kvinnligt paradis? Nja, snarare en shoppningrunda för den manliga blicken. Här finns inga fauner eller manliga konkurrenter som stör betraktarens överhet, här härskar den visuella kultur som reducerar kvinnan till en estetisk tillfredsställare.
Att den feministiska diskussionen lyser med sin frånvaro i såväl produktionen av utställningen som mottagandet av den är och förblir ett mysterium.