Hundra år efter premiären av den kvartslånga, komiska science fiction-pärlan ”Resan till månen” (1902) dyker filmens regissör, stumfilmspionjären George Meliès upp lite över allt. Under åren som gått har den gamle, skäggige innovatören hunnit bli bortglömd och upptäckt på nytt ett antal gånger. Martin Scorsese ger honom till exempel nytt liv och en spännande livshistoria i sin fina, kommande familjefilm ”Hugo”.
Den mest kända bilden från ”Resan till Månen”, med ett grinande, fårat månansikte som har fått en raket mitt i ögat, frontar Bonniers konsthalls nya utställning som också döpts efter Meliès film. Det är en piffig utgångspunkt som tar loven av det alltför sentimentala i utställningens idé om att undersöka hur samtidskonsten påverkas av att vi befinner oss ”efter” filmen. Något som också kan utläsas som att vi gästar begravningen av film som fysiskt objekt (filmremsor, filmkameror, klippbord, projektorer).
Men i stället för att snöa in på melankoli över svunna tekniker och det ogripbara med den digitala eran, satsar de nio inbjudna konstnärerna (svenskarna lyser med sin frånvaro) på bitvis ganska uppsluppna fysiska uttryck, vilket gör hela utställningen visuellt anslående, omväxlande och färgstark.
Nittiotalsveteranen Douglas Gordons jätteinstallation, ett slags mobilt ”arkiv” med 83 tjockteve-apparater, är utställningens hjärta och går under den talande titeln ”I stort sett alla filmer och videoverk från ca 1992 till i dag. Att visas på monitorer, en del med hörlurar, andra utan ljud, och alla samtidigt”.
Det är som att vada i bilder. Här pratar Robert de Niro i spegeln i klipp från ”Taxidriver” från verket ”Through a looking glas”, och där syns klipp från ”24 hour Psycho”, den utdragna, dygnslånga versionen av Alfred Hitchcocks skräckklassiker som gjorde Gordon till namn i konstvärlden 1993. Plus oändligt många andra bilder. Verket är en bra metafor för känslan av att det i varje stund finns ett närmast oändligt antal valmöjligheter om man vill konsumera rörliga bilder.
Mest fascinerande är den gåtfulla brittiska konstnären Lindsay Seers, som byggt in sig själv i en träskive-replik av Amerikas första filmstudio, Thomas Edisons ”Black Maria” som byggdes upp i New Jersey 1892. Där inne, i ett betryggande biomörker, berättar Seers den självbiografiskt färgade historien ”Extramission 6” om en stum flicka med fotografiskt minne. Som åttaåring hamnar hon för första gången hos en porträttfotograf. När flickan får se bilden av sig själv blir chocken så stor att hon börjar tala – men förlorar sitt extravaganta synminne.
Flickan, Seers, växer upp och vill kompensera förlusten av minnet med en önskan om att förvandla sig själv till en kamera – en märklig process som involverar försök att framkalla bilder genom att lägga ljuskänsliga papper i munnen. När det blir en återvändsgränd omskapar hon sig själv till en slags mänsklig projektor. Kanske utställningen mest absurda kärleksförklaring till filmkonsten: ett försök att låta bilden – filmen – och kroppen smälta samman. Allt kött är film.
Betydlig mer traditionellt filmälskande är den nytända Singapore-födda konststjärnan Ming Wongs hyllning till Ingmar Bergmans ”Persona”. Hans verk ”Persona performa” låter 24 olika skådespelare (en parallell till 35 mm-filmens 24 bilder per sekund) klä sig ljust, låna filmens svarta hårband och gestalta de två huvudpersonerna (Liv Ullmann, Bibi Andersson), vars gemensamma identitetsupplösning gett upphov till en av filmkonstens mest emblematiska bilder, när kvinnornas ansikten glider samman till ett.
Det är tekniskt elegant, men i jämförelse med de mer äventyrliga verken blir det tydligt för mig att utställningen är mest spännande där konstnärerna förhåller sig friare till filmen.
Den unga amerikanska duon Ryan Trecartin/Lizzie Fitch har liksom Seers skapat ett eget rum i rummet. De lyckas förmedla upplevelsen av ett utochinvänt rum, med sin dubbla känsla av biosalong på amerikanska landsbygden och utebar med lysande gasolvärmare för verandor. Men här känns scenografin betydligt mer innovativt än deras grälla, hysteriska bildberättelser med smink och transor i en enda röra.
Då är det betydligt mer underhållande att lyssna till Alex Reynolds passionerade ljudverk ”Kajsa”, en ”film” utan bild som ändå lyckas vara visuell efter konceptet att lita på betraktarens, eller lyssnarens i det här fallet, egen kreativa fantasi. Eller att titta på Rosa Barbas skulptur, som påminner om en modernistisk lampa och en filmrulle uppifrån; ett minnesmärke över den bortgångna filmremsan.
Insprängd på konsthallen finns ett antal klassiker på små, oansenliga skärmar: från ”Resan till månen”, förstås, till en humoristisk enaktare där Chaplin uppvaktar en kvinnlig scenarbetare utklädd till man och blir homofobmobbad på köpet, liksom Dziga Vertovs klassiska, nyskapande ”Mannen med filmkameran” (1929) med bland annat sin chockerande närgångna förlossningsscen. Och som brygga till konsten i ”fotnots”-sammanhanget fungerar Dara Birnbaums verk ”Technology/Transformation: Wonder woman (1978-1979)”, liksom Lillian Schwartz tidiga digitala experiment ”Pixillation” (1970).
Det verk som bäst sammanfattar utställningsidén om det bombastiska och hejdlösa i att tolka ett tillstånd ”efter” filmen är Marco Brambillas 3D-tittskåp ”Evolution megaplex”. Här kommer inte ens konstbesökarna undan de fula plastglasögonen som strösslar biograferna. Men resultatet är mer upphetsande än det mesta som visas på bio.
Fram träder ett slags digitalt, färggrant diorama fyllt av detaljer, en kärleksfull och supernostalgisk men ändå osentimental hyllning till filmkonsten som börjar med dinosaurier och slutar med ”Star wars”. Till musiken av Prokofievs ”Romeo och Julia”. En härligt vanvördig hyllning till den analoga, tvådimensionella filmen.