Årets Hasselbladpristagare Robert Adams presenteras nu med en utställning i Göteborg. Adams fotograferar det amerikanska landskapets förändringar, seriöst, strängt och estetiskt perfekt. Men Maria Lantz har tråkigt.
Tråkigt. Ordet används ytterst sällan i recensioner; det är för oprecist, för svepande och, ja, kanske rent av för trist. Ändå är det ”tråkigt” som ackompanjerar min vandring i Hasselblandcenters utställning ”Robert Adams – 2009 års Hasselbladspristagare”.
Nu behöver inte tråkigheten vara ointressant och det finns aspekter av den som har sina poänger. I Adams arbeten framträder de efter ett tag, och jag återkommer till det.
Men först: varför har Hasselbladsstiftelsen gjort det gubbiga valet av Robert Adams som 2009 års vinnare av det som brukar kallas fotografiets Nobelpris?
Robert Adams, född 1937, har aldrig haft någon särskilt framträdande roll i fotohistorien. Visserligen blev han uppmärksammad 1975, då han ställde ut tillsammans med Bernd & Hilla Becher, Steven Shore, Lewis Baltz med flera, på temat ”New Topographics: Photographs of a Man-Altred Landscape” på New Yorks internationella fotomuseum. Här hade curatorn samlat en rad fotografer som utmanade den romantiska naturfotografin genom att fotografera det moderna, bebyggda landskapet i stället för det vilda eller lantliga. Men där Bernd & Hilla Becher är sofistikerade, Baltz minimalistiskt ironisk och Steven Shore humoristisk färgstark är Adams för mig bara – tråkig.
Hans svart-vita bilder av det amerikanska landskapet, i en process av förändring från agrart till urbant, är en studie i fotografisk perfektion. Det är seriös storformatsfotografi och det är svart-vitt, fotografierna är förhållandevis små, naturligtvis kopierade på gammaldags fotopapper. Det är strängt och allvarligt. Bilderna skall leverera samhällskritik och hyllning till naturen, särskilt till träd och skogar som är Adams favoritmotiv.
Men trots att jag intellektuellt förstår Adams avsky för motorvägars och villaområdens utbredning har jag svårt att känna det i bilderna. Det blir helt enkelt för snyggt, för estetiskt perfekt och bilderna får nästan motsatt effekt; de tycks snarast försköna köpcenter och parkeringsplatser. På samma sätt som träden i hans bilder skildras med ömsinta gråtoner, vilket gör dem allvarligt romantiska, får den nybyggda villan ett nostalgiskt skimmer över sig.
Adams tar själv upp detta problem i en filmad intervju som visas i utställningen: ”Jag trodde jag fotograferade något jag hatade, men jag fann något jag tyckte om.” Problematiken kring att försköna det man vill kritisera hade kunnat vara intressant, men den leder mig ingen vart. Det blir bara – långtråkigt.
Vad är det då som är intressant med tristessen? Adams själv säger att ”Ingen plats är tråkig om man bara har sovit gott och har fickan full med oexponerad film”, ett förhållningssätt som, åtminstone när det gäller sömnen, även kan gälla för att ta till sig Adams bilder. För tråkigheten kan skärpa våra sinnen om vi är utvilade. Vi står inte ut med monotoni. I en utställning med så lite variation i sitt uttryck, så många liknande bilder efter varandra är det lätt att snabbt lämna det hela för att man inte orkar med upprepningarna.
Och det är nära att jag gör just det. Men när jag anstränger mig en smula får jag fatt i detaljerna. Jag ser skiftningarna i fotopapprets vithet, jag följer horisonter, begrundar moln. Det är som om mitt sökande efter en poäng som jag inte omedelbart finner i stället tar mig djupare in i Adams landskap. På så vis tycks mig Adams bilder snarare handla om att aktivt se, än om att titta på ett motiv.
Möjligen är detta storheten med Adams fotografi: att man i långtråkigheten möter sin egen blick.