Nationalmuseums nya utställning om Rubens och van Dyck vältrar sig i frodiga kroppar och blodröda väggar. Storslaget, tycker Ingela Lind.
Köttberg. Nationalmuseum tar nu verkligen i. Så mycket kött, hud, daller, siden och ostar har jag nog aldrig sett på en gång.
Den förra utställningen, med Caspar David Friedrich, var en eterisk bortom-längtan i jämförelse med ”Rubens & van Dyck”, som fullkomligt frossar i jordelivets fröjder. I fokus ligger nu det flamländska 1600-talsmåleriet. Dess hämningslösa vältrande i feta kroppar legitimeras förstås av religiösa eller antika motiv. Men denna ursäkt känns som ren formalia. För lusten att se och hålla i hull tränger alltid på i Rubens verk. Här har vi en livsnjutare som det gick bra för i livet – och som inte skämdes för det.
Med van Dyck kommer något annat in. Han blir den skugga som utställningen behöver. Betydligt yngre och betraktad som ett geni hjälpte han Rubens i dennes furstliga ateljé i Antwerpen. Båda målarna arbetade internationellt, och ur vårt perspektiv tycks deras repertoar nästan klonad.
Men van Dyck hade ett helt annat temperament än mästaren och konkurrenten Rubens. Se på de avporträtterades ansikten och blickar! Så hudlösa van Dycks vänner är – ofta med nerviga, ”tänkande” händer mot dukarnas mörker. Efter att ha sett van Dycks nakna manskroppar (Sebastian eller den döde Adonis) kan jag också föreställa mig att hans erotik inte enbart riktade sig mot kvinnohull. Hos honom finns en oro och ett psykologiskt djup som inte är det första man drabbas av hos Rubens.
Men man ska inte dra för snabba slutsatser. Rubens var en lärd antikexpert och diplomat – ingen Picassolik erotoman som jag ibland kan få för mig inför hans utfläkta kvinnokroppar med små rosenbröst vid nyckelbenen, antingen på backanaler i Arkadien eller i andra dionysiska miljöer med mytologisk fernissa. Efter den första chocken tycker jag till och med att det första Rubensrummet med kluster av vältrande kroppar i alpina fantasilandskap är härligt otidsenligt optimistiskt. Som om själva målarakten vill rörelse.
Rubens inspirerades av Tizian, som han gång på gång kopierade på plats. Men när nu curatorn Görel Cavalli-Björkman bjuder oss på något så ovanligt som de två målarnas versioner av Adam och Eva, sida vid sida, ser man skillnaderna. Rubens blåser liv i sina kroppar. Han ger dem glansdagrar, rondör och fart. Och han ger myten en vardaglighet som gränsar till det triviala. Den rusiga Venus snarkar med halvöppen mun, likt vilket fyllo som helst. Andra gudinnor har armar som torgmadamer. Och små puttin kissar runt bland blommor eller flyger som ballonger – i vilt trots mot sin häpnadsväckande fetma.
Arkadien. Det var Paradiset med stänk av antiken – himmelskt men också lössläppt. I ett av kabinetten hittar jag en för mig okänd, daggfrisk målning av Hendrick van Balen. En dröm om evig sommar med ett fällt rådjur hängande i trädet och några nymfer som sorterar fisk i fonden, medan andra svalkar sig i en grön flod under trädkronorna …
Det är inte alldeles lätt att tränga igenom de manér som ryms i flamländskt 1600-talsmåleri. Man får försöka gå in i målningarna utan respekt. Annars blir man förblindad av all pompa och ståt. Utställningens största rum är en orgie i en gammaldags, praktfull salongshängning i dubbla rader utmed blodröda väggar. Jag tänker att dessa djur, kräftor, druvor och pälsverk kanske på ett plan skulle påminna rika köpare om att de var dödliga. Men det går inte att bortse från att detta jakt- och köksmåleri också fungerade som skryt och propaganda för ägande.
Många verk har lånats in. Men utställningen har inspirerats av Nationalmuseums pågående inventering av den egna flamländska samlingen. ”Rubens & van Dyck” är både klassiskt museal och magnifikt utlevande. Jag tycker att det är storslaget att man inför sin stängning vågar vara skamlös på ett så gediget, djärvt och vetenskapligt korrekt sätt.