En stilig herreman i rosa sammetskavaj, spetsskjorta och moderiktig peruk blickar självsäkert på publiken i mittsalen på Kungliga Akademien för de fria konsterna. Det är arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz, Konstakademiens överintendent 1767–95, här lysande porträtterad av den blivande akademiledamoten Alexander Roslin.
Redan 1735 grundades Kongliga Ritareacademien, av kretsen som ansvarade för slottsbygget. Men det var först med Adelcrantz i täten man utarbetade stadgar, efter fransk modell. Syftet var att främja utvecklingen av den svenska konsten och även bedriva professionell undervisning. Ledamöterna var namnkunniga konstnärer och arkitekter, som vid inträdet uppmanades att skänka ett representativt verk.
Det är samlingen av dessa receptionsstycken som Konstakademien för första gången ställer ut i sin helhet, då man nu passerat 1 000 inval sedan starten. Enbart svenska medborgare kan bli fullvärdiga ledamöterna med rösträtt. Men i den stora skaran ingår även utländska berömdheter likt Pablo Picasso och Frank Lloyd Wright, som ytterst sällan deltagit i arbetet eller lämnat verk. Dessutom hedersledamöter av olika slag.
Utställningen samlar drygt 400 verk, spridda över elva salar och tre våningsplan. Intendenten Eva-Lena Bengtsson har gjort en omväxlande kronologisk och tematisk hängning, där exempelvis arkitekterna fått ett eget rum och antikinspirerade verk hängts bland Nikehallens gipsskulpturer med grekiska och romerska förebilder.
Trots materialets spretighet är det fascinerande att vandra igenom denna saliga blandning av målningar, skulpturer, grafik, akvareller, teckningar, textilier, medaljer, miniatyrer, möbler, ritningar, modeller, foton och böcker (av skrivande hedersledamöter).
Här hittar jag både konstnärliga fullträffar av Roslins kaliber och hantverk av högsta klass, blandat med mer konventionella stycken av bortglömda namn och tekniskt mediokra verk av amatörer, ofta hedersledamöter som inte behövde men gärna ville lämna bidrag.
Till dessa hör en liten pastell av Fredrik Adolf, Gustav III:s yngre bror. Bland adliga hedersledamöter finns också erkänt duktiga amatörer, som amiralen Ehrensvärd, här representerad med en laverad tuschteckning från Neapel.
Men både bättre och sämre alster har något intressant att berätta om tidens smak och värdering av vad som är konst och vem som kan kallas konstnär eller arkitekt.
Stockholmsfixeringen är lika skriande som obalansen mellan könen – av tusen ledamöter är enbart ett femtiotal kvinnor och värst är det i arkitektkåren. Kanske ligger det en dubbel ironi i att göteborgaren Gert Wingårdh, vår tids största svenska arkitekt, väljer att representera sig med en jättelik trämodell av Öijared Country Club? Och kanske tänkte Hertha Hillfon på osynliggjorda kvinnor när hon lämnade in sin keramiska skulptur – ett huckle med ett tomrum innanför.
Precis som i Svenska Akademien sitter ledamöterna på livstid. Att ett inträde ses som en stor ära avspeglas i att valet av receptionsstycke varit så laddat för vissa att de garderat sig med två. För andra har det dröjt decennier innan de kommit till skott och ibland är det änkan som postumt lämnat in ett verk, som exempelvis Carl Gustaf Hellqvists ömsinta porträtt av en sovande dotter. En fjärde kategori väljer atypiska verk, däribland den stockkonservative historiemålaren Georg von Rosen, som förvånande nog visar upp sig med ett mörk, avskalat självporträtt.
Mycket av det äldsta materialet är samlat i Sal väst, där ett tickande golvur och antika möbler bidrar till stämningen. På 1700-talet var definitionen av konstnärer mer vidsynt än hundra år senare, konstaterar Eva-Lena Bengtsson i katalogen. Exempelvis var medaljgravyr, skeppsbyggande, dekorationsmåleri och bildbroderi accepterade konstarter. Akademiens yngsta ledamot någonsin var mademoiselle Ulrica Melin som vid 17 års ålder valdes in till följd av ett broderat landskap.
Till den gustavianska tidens höjdpunkter hör Pehr Hilleströms köksstilleben med kronärtskockor och Ulrica Fredrica Paschs älskliga självporträtt. Hon var Konstakademiens första kvinnliga ledamot (se artikel härintill), en skicklig porträttmålare som här excellerar i kvinnliga attribut men där dekolletaget med törnrosor gömmer en insekt, en vanitassymbol. Brodern Lorens Pasch bidrar med ett kungaporträtt av Gustav III.
På 1800-talet växer guldramarna i takt med konservatismen. Mot slutet av århundradet samlar Akademien inte längre landets främsta talanger. Den liberale prins Eugen accepterade visserligen sitt inträde som kunglig ledamot 1889 med en stor, grönskande landskapspastell men hans generationskamrater tog strid mot den föråldrade undervisningen genom Opponentrörelsen och Konstnärsförbundets egen skola. Carl Larsson nappade aldrig på Akademiens inviter men Anders Zorn, Bruno Liljefors och Albert Engström mjuknade på ålderns höst.
Då hade Akademiens undervisning moderniserats i flera steg. Men för kvinnorna, som fick rätt till professionell skolning 1864, innebar utvecklingen också bakslag. Från 1889 till 1954 blev inte en enda kvinnlig konstnär eller arkitekt invald som fullvärdig ledamot! Ett bestickande bevis på den backlash som slog till när männen började uppleva sina kvinnliga kolleger som hot och konkurrenter.
Det pampiga huset på Fredsgatan, ritat av ledamoten Erik Lallerstedt, var bebott fram till 1978. Då skildes Akademien administrativt från Konsthögskolan, som slutligen flyttade till Skeppsholmen 1995. Ständige sekreteraren Algot Törneman var sista hyresgäst, jämte en vaktmästare. I källaren lär det länge ha bott en koleldare, som drack för sig själv i mörkret och skrämde slag på folk.
Den tidigare tjänstebostaden är i dag kansli och i Tengbomhallen mitt emot står nu en presesparad, det vill säga porträttbyster av tidigare ordföranden; idel män. Men här visas även Dan Wolgers färska ”självporträtt”, en skallform i brons där hans dubblerade öga liknar ett kvinnligt könsorgan. Att högtidligheten punkterades för några decennier sedan bevisar P-O Ultvedts skulptur ”Den outtröttlige supportern”, som mekaniskt höjer och sänker en svensk flagga.
Och att det verkligen är nya tider märks också i den historiska utnämningen av två kvinnor i ledningen för Konstakademien – sedan 2010 Susanna Slöör som ständig sekreterare och Ulla Fries som preses. I den stora ateljén på fjärde våningen, kallad ”Sumpen”, visas ett hyfsat könsbalanserat urval verk av nu aktiva medlemmar, som Ernst Billgren och Eva Löfdahl, Jockum Nordström och Karin Mamma. Ulla Fries bidrag heter ”Filosofen”, en flygande hund med en utsträckt, skyddande vinge.