Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

"Samhällsmaskinen" på Malmö Konstmuseum

Malmö konstmuseums ”Samhällsmaskinen” skärskådar det svenska industrisamhällets konsekvenser. Dan Jönsson ser en ovanligt genomtänkt och angelägen utställning.

Samlingsutställning

”Samhällsmaskinen. Industriåldern ur konstens perspektiv”

Malmö konstmuseum. Visas t o m 15/1.

År 2070 beräknas det att den första svenska kommunen, Ljusnarsberg i Bergslagen, kommer att ha tömts på folk. Den dystra profetian har blivit utgångspunkt för konstnärsgruppen The Non-Existent Centers projekt ”2070” som gjort den övergivna gruvan i Ställberg till ett litet kulturcentrum med konst, teater och poesi. Också en motståndshandling tänker jag: möta utslocknandet genom att skapa mening.

En modell att ta efter.

För Ljusnarsberg är inte ensamt. I Malmberget tuggar gruvschakten sakta men säkert i sig det som är kvar av samhället, gata för gata. Gustav Hillboms och Erik Viklunds film ”Ovärdet” är en både saklig och surrealistisk skildring av ett vardagsliv där byggstaketen obönhörligt kryper närmare tomtgränsen. Bilderna av övergivna barndomshem som fraktas bort på långtradarsläp kopplas till en personlig förlust i berättelsen om Hillboms pappas bortgång.

Det är vackert, gripande och tankeväckande.

Vad blev priset, egentligen, för Sveriges modernisering? Var den värd det? Efter ett par timmar på Malmö konstmuseums ”Samhällsmaskinen” är jag inte så säker. Det vilar en stämning av tung melankoli över denna utställning där verk på verk förtäljer samma historia om rovdrift, ödeläggelse och disciplinering. Fattiglandet som blev välfärdsstat för att sedan slumpas bort på de globala finansmarknaderna.

Det kan se ut som hos Hans Carlsson, i berättelsen om hur Kockums i Malmö på åttiotalet desperat försökte anpassa sig till de gryende nyliberala tiderna genom att bygga lyxkryssare. Eller som hos Erik Mikael Gudrunsson, som färdats med kameran i Linnés spår genom Lappland och mötts av kalhyggen, industriområden och parkeringsplatser. ”Strukturen står alltjämt kvar, nu fylld med tomhet…” för att citera Ylva Westerlunds futuristiska serie om en tidsresa tillbaka till Husums gamla pappersbruk.

Det är ingen slump att detta är en utställning som nästan helt tar plats i den geografiska periferin, bortom storstädernas tillväxtzoner. Det är ju i glesbygden de tomma strukturerna blir som synligast. I mer än hundra år har samhällsmaskinen gått fram som en rasande bulldozer genom Sverige, inte bara i landskap och kulturmiljöer utan också i människors medvetanden: förändrat beteenden, förväntningar, identiteter. Gjort oss flexibla, effektiva, användbara. Kalle Brolins fina film ”Jag är Skåne” handlar om just det, hur kolgruvorna och sockerindustrin verkade i en perfekt symbios där gruvorna producerade bränsle till sockerbruken, och sockerbruken energi till gruvarbetarna. Männen bröt kol, medan kvinnorna hackade betor. Som kuggarna i en maskin.

Och allt för vilket ändamål? Ökad livslängd, rikare liv, demokrati och jämlikhet? Visst – men också silikos och förslitningsskador. Vanmakt, rotlöshet och hål i tänderna. Och det är bara de mänskliga konsekvenserna. Precis vid ingången till utställningen sitter en liten uppstoppad gulsparv, en art som för ett par decennier sedan var nära utrotning till följd av det industriella jordbrukets bekämpningsmedel.

Fågelns tystnad är talande, förstås.

Det finns fler sådana detaljer i ”Samhällsmaskinen”. Utställningens curator Lisa Rosendahl har påpassligt använt sig av Malmö museers historiska samlingar som ett kommenterande material och låter trycksaker, fackföreningsfanor, kalkstensfossiler och arkivfoton smyga sig in bland konsten för att belysa och fördjupa. Det är ett vanligt grepp som ofta förskjuter perspektiven på ett fruktbart sätt, men i det här fallet gör likheten med de konstnärliga arbetsmetoderna att museiföremålen framstår som både förvirrande och ganska överflödiga.

Men okej. Som helhet är det här ändå en ovanligt genomtänkt och angelägen utställning som jag hoppas många hittar fram till. I dess civilisationskritik ryms en hyperaktuell, politisk diskussion som borde ut på gatorna. Lite synd då att den nästan enbart hålls i ett och samma svala, konceptuella tonläge. Några konstnärer – som Leif Elggren, Sofia Hultén och förstås Björn Lövin – avviker med ett annorlunda, lite absurdistiskt tilltal. Men överlag får jag känslan av att befinna mig i en kultur som låtit hoppet fara.