Om man besöker Indien som turist är risken att man kommer hem mer omtumlad, förvirrad och okunnig än innan man åkte. Indien, med drygt en miljard invånare och 28 delstater, är alldeles för komplext och mångskiftande för att man som tillfällig besökare ska kunna förstå vad man egentligen upplevt.

Samma dilemma gäller den indiska samtidskonsten. Det framgår om inte annat av Kulturhusets utställning ”Samtidigt”, där verk av femton konstnärer med rötterna i Indien och Pakistan ger en lika komprimerad som flyktig bild av dagens indiska konstliv. Korta väggtexter blir besökarens trygga guide genom det myllrande landskapet med dess bjärta färger och främmande symboler.

Så kan man exempelvis läsa sig till att konstnärsduon Thukral & Tagras muntra installation med bilder av indiska män i flygplansfönster och en lägenhet med ett brustet bord i själva verket handlar om en brutal verklighet – hur skrupelfria utlandsindier återvänder hem för att gifta sig, kasserar in hemgiften och därefter överger sina nyblivna hustrur.

Den känslomässiga distansen mellan ett humoristiskt uttryck och en dokumentär skildring av ekonomiska och sociala missförhållanden återkommer i Archana Handes installation. I en ironisk kommentar till den växande bröllopsindustrin (här som där) tipsar hon om romantiska resmål, olika sorters afrodisiaka och erbjuder matchning på en fejkad sajt för arrangerade äktenskap.

I sina fotografier av tomma parkområden, ödsliga bakgator och övergivna byggtomter ger Bharat Sikka en annan bild av det moderna Indien än vi är vana vid från resetidningar och nyhetsreportage. De folktomma, melankoliska skymningsbilderna delar estetik med samtida konstfotografi från USA, Tyskland och Skandinavien, vilket kanske förklarar varför man som västerländsk betraktare har lätt att ta dem till sig.

Även Rashmi Kalekas verk står stadigt på egna ben, utan förklarande väggtexter. I en lika enkel som poetisk ljudinstallation dubbelexponerar hon klangrika inspelningar av gatuförsäljare i mångmiljonstaden Delhi med utsikten över ett höstgrått Sergels torg i Stockholm.

Som en introduktion till indisk samtidskonst är utställningen välkommen, särskilt med tanke på att intendenterna ansträngt sig för att hitta kvinnliga konstnärskap. Men vid sidan av problemen med att kategorisera konstnärer utifrån nationell härkomst återstår en gnagande misstanke: Att man som betraktare framför allt dras till de verk som bekräftar vad man redan tror sig veta.