Följ med på en postkolonial maskerad. Eller handlar det om en postkolonial tragedi?
I vilket fall ser det ut som om narrarna tågat in i Fotografins hus på Smålandsgatan i Stockholm. Där visas en liten utställning med stor räckvidd: ett urval verk ur tre legendariska sviter av Samuel Fosso. Den första är gjord i mitten av 1970-talet och heter ”Självporträtt”. Den andra från mitten av 1990-talet heter ”Tati” och utgjorde Fossos genombrott. Nummer tre är från 2000-talets mitt, ”Le rêve de mon grand père”, ”Min farfars dröm”.
Det är sammanlagt ett trettiotal porträtt ur det afrikanska fantasikabinettet. Alla tycks säga något om afrikanens tragiska försök att passa in i den vite mannens kultur. Alla visar också hur han spränger stereotyperna. Samuel Fosso är både regissör och skådespelare i varje tablå. Med samma ironiska skruv som han spelar afrikansk överklasskvinna, affärsman, tonåring och magiker har han i andra sammanhang personifierat Malcolm X, Angela Davis, Kwame Nkrumah, Haile Selassie, Muhammad Ali och många andra afrikanska ikoner.
Samuel Fosso kallas mannen med tusen ansikten.
Det märkvärdiga med Fossos verk är den hisnande balansakten mellan det komiska och det kusliga. Det komiska har att göra med den skickliga parodin på välkända figurer, där man roat noterar att samma människa får spela dem alla. Det kusliga å sin sida kommer sig av att fotografierna avslöjar hur ”afrikanen” uteslutande består av roller och schabloner – och att det under allt detta endast finns ett ekande tomrum, som snabbt fylls på med nya stereotyper som passar lika illa. Fossos iscensättningar föregriper allt som i dag kallas ”postkolonialitet”, därtill med ett starkt inslag av ”queer”.
Fast än mer märkvärdigt är att han utvecklade sin estetik redan på 1970-talet. Då var han själv bara tonåring och det var en tid då afrikanska konstnärer knappast intresserade sig för att leka med det svarta Afrikas självförståelse. Tvärtom ville de förevisa en stolt och segerviss bild av den afrikanska människan.
Fosso vred in fokus mot sprickorna i fasaden, rynkorna bakom sminket. Han är född 1962 i Kamerun och tillbringade den första barndomen i Biafra. För att rädda honom undan kriget och hungersnöden sände modern bort honom till en släkting i Bangui i Centralafrikanska republiken. Där blev Fosso lärling i en fotoateljé. I femtonårsåldern tog han efter arbetstid och med överbliven film porträttfoton av sig själv i olika käcka poser. De var avsedda för privat bruk, för att lugna familjen hemma i byn, men är i dag en del av fotohistorien.
Nu kan vi se några av dessa tidiga porträtt i Stockholm. Tala om brådmoget geni. Det tog två decennier innan den globala konstvärlden upptäckte att Samuel Fosso som tonåring gjort ungefär samma sak i centralafrikanska Bangui, med samma originalitet och tekniska färdighet, som Cindy Sherman gjorde ungefär samtidigt på Manhattan.