Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

Saskia Holmkvist på Borås konstmuseum

”In character” av Saskia Holmkvist.
”In character” av Saskia Holmkvist.
Konstrecension

Konstnär: Saskia Holmkvist

Plats: Borås konstmuseum. Visas t o m 30/9

Scenen: ett förhörsrum hos polisen. På var sin sida om ett enkelt bord sitter en kvinnlig förhörsledare och en ung man, misstänkt för att ha begått ett dråp. Förhöret befinner sig i ett kritiskt skede. Sakta men säkert bryter kvinnans lugna, metodiska frågor igenom mannens förvirrade bortförklaringar, pressar honom tills han inte längre kan förneka att han ljuger. Och den förs­ta tåren trillar ned för kinden.

I det ögonblicket bryts förhöret. Två poliser – riktiga poliser, inser vi – som har följt utfrågningen från sidan hejdar föreställningen och förklarar att den brister i trovärdighet. Så där går inte ett förhör till. De båda skådespelarna vid bordet lyssnar, nickar införstått.

Och börjar om.

Saskia Holmkvists videoverk är både fängslande och irriterande. Här i ”Kallblodigt sällskap” är det själva dramaturgins idé som plockas isär och desarmeras. Vad är det som gör att vi tror på en fiktiv gestaltning? Är det att den stämmer överens med verkligheten? Eller att den stämmer med fiktionens klichéer? I så fall: Vad händer om vi inte längre tror på verkligheten?

I Holmkvists fina separatutställning på Borås konstmuseum är det den stora frågan. Hennes filmer har ofta ett distanserat, snudd på autistiskt tonfall – skilda processer pågår samtidigt, på ett förvirrande sätt, och visar sig gång på gång vara något helt annat än de först ser ut som. I ”Eight Martini”, när berättelsen om CIA:s försök med para­psykologiska metoder illustreras med bilder från ett sällskapsspel. I ”In character”, när en scen som börjar som en anställningsintervju omärkligt går över i ett sadistiskt förhör.

Så ringar Saskia Holmkvist in ett glappande, psykotiskt tillstånd, där språk och värld aldrig helt passar ihop. Och det kusliga är att hon beskriver det inte som ett undantagstillstånd, utan som en normalitet. Vi föds förvirrade, vi dör förvirrade – och där emellan klamrar vi oss fast vid de befintliga systemen. När de faller sönder väcks en oro som är existentiell, men också politisk: Vad är det som händer?

Det säger sig självt att en hel utställning i detta famlande limbo bitvis kan kännas som en prövning. I en film som ”Blind understanding” har jag uppriktigt sagt svårt att behålla koncentrationen när kameran sakta slingrar sig längs en lummig flod och filmens sövande voiceover glider mellan allt från stadsfåglars förändrade beteenden till schweiziska körkortsbestämmelser.

Ändå kan jag omöjligt slita mig. Saskia Holmkvist beskriver något nästan obeskrivligt, men väsentligt: insikten att varje ordning är på en gång illusorisk och obeveklig. Det vi tror om verkligheten kan vara ”fel” – men blir för den skull inte mindre verkligt. Att beskriva världen är detsamma som att förändra den.