Förenade Arabemiraten storsatsar just nu på konst. Mässan Art Dubai har en internationell profil medan biennalen i Sharja ger en skarpare bild av samtidskonsten i Mellanöstern. Den är ovanligt stark i år, tycker Dan Jönsson.
Det är kris i Förenade Arabemiraten sägs det, men av det märks inte mycket på konstmässan Art Dubai, när den för tredje gången slår upp portarna på lyxiga konferenscentret Madinat Jumeirah i Dubai.
Eller också är det just vad det gör. För nog måste det betyda något att det första man trillar in i är en sponsorutställning som faktiskt bräcker det mesta som gallerierna har på mässan. Franska juvelerarfirman Van Cleef & Arpels visar upp en dunkel, labyrintisk skattkammare full av internationella kronjuveler – gnistrande diamantbroscher, ädelstensprydda antiloparmband med mera avancerat lullull, som inte sällan visar sig ha suttit på prinsessan Grace eller något annat bortgånget högvilt.
Kris, vadå kris? Det känns som en besvärjelse, som en stunds flykt från en verklighet där störtdykande olje- och fastighetspriser har fått den nyss exploderande konstmarknaden att delvis säcka ihop, och snabbt har förvandlat Dubai från en av världens rikaste städer till en av de djupast skuldsatta.
Och visst fungerar det: Art Dubai i år är en rätt mysig mässa, där de ickekommersiella delarna med bland annat ett nyinstiftat konstpris, en stridbar palestinsk specialsektion och ett experimentellt videoprogram ramar in mässgolvets kanske hundratalet övervägande internationella gallerier som anpassat innehållet i sina montrar till den regionala kundkretsen. Bara någon tiondel är från Mellanöstern, vilket innebär att det knappast är på Art Dubai man möter den lokala konstscenen. Det gör man i så fall bättre på alternativmässan Bastakiya, där ett stort antal gallerier inte bara från Dubai utan från hela regionen trängt ihop sig på de trånga gatorna i den gamla stadskärnan.
Men den skarpaste bilden av den samtida konstscenen i Mellanöstern får man som vanligt på biennalen i grannemiratet Sharja. Årets utställning, den nionde, innebär ett steg i rätt riktning jämfört med 2007, då curatorernas opportunistiska försök att hoppa på klimatdebatten fick hela tillställningen att kännas lögnaktig. Den gröna retorik som blivit allt vanligare på officiell nivå ändrar knappast på att Arabemiratens och därmed även Sharjabiennalens ekonomi trots allt är helt beroende av både egna och andras koldioxidutsläpp.
Den sortens uppblåsta självmotsägelser slipper man alltså på årets biennal, som över huvud taget tycks vara gjord i omprövningens tecken. Temat är ”Provisions for a future”, och utställningens trevande, reflekterande tonläge lämnar gott om utrymme för de enskilda konstnärskapen, som nästan alla representeras med två eller flera verk. Bara en så enkel sak innebär faktiskt ett ganska radikalt brott med standardbiennalformatet.
Vad det handlar om här är hur konstens sätt att tänka kan utgöra en viktig resurs i en värld som onekligen är i ett enormt behov av nya tankemönster. Vagt, visst, och konkret kan det ju handla om lite vad som helst. Till exempel om att råda bot på en historisk förlust, som japanen Hiroyuki Masuyama gör med sina minutiösa fotografiska rekonstruktioner av några försvunna målningar av Caspar David Friedrich. Eller som hos indiska Sheela Gowda, om att bygga en modell av hur språket skiljer och förenar. Hennes installation, där besökarna står och lyssnar fascinerat till ett avlägset mummel ur en samling spretigt sammankopplade vattenrör, hör till biennalens allra finaste verk.
Men självklart finns det också en politisk dimension i detta prövande av nya tankevägar. Biennalen tillägnas enligt dess direktör Hoor al Qasimi ”barnen i Gaza” och bland konstnärerna från arabvärlden är regionens konfliktfyllda och såriga historia självklart närvarande.
För mig tar biennalen slut i och med att jag ser mig själv försvinna spårlöst från en övervakningsmonitor i libanesiska Lamia Joreiges svarta, interaktiva labyrint där manipulerade mörkerkameror och snabba filmklipp ur Tarkovskijs ”Solaris” bidrar till att skapa en känsla av både utsatthet och overklighet.
Jag kommer att tänka på försörjningstunnlarna under Gaza, som den kusliga och ofrånkomliga pendangen till överdådet i Van Cleef & Arpels glitterlabyrint på mässan. En ovanligt värdig avslutning på en ovanligt stark biennal.