I drygt tio år har Stockholms politiker blött och stött planerna på ett nytt kongresscentrum i Stockholms hjärta. Nu står det plötsligt där, och trots den långa förhistorien tycks alla överrumplade över att det gick så snabbt.
De få protester som hörts när det gäller Stockholm Waterfront handlar mest om att byggnaden skulle konkurrera med Ragnar Östbergs stadshus från 1923, men det är på sitt sätt ett märkligt argument. Snarare än att trängas med fula 80-talskomplex som vårdanläggningen Serafen behöver Stadshuset mötas i en dialog med intressant, samtida arkitektur. Höjden är heller inte mycket att orda om, med sina 55 meter är Whites nybygge bara drygt hälften så högt som Stadshustornet.
Frågan är bara: Hur pass intressant är arkitektkontoret Whites tredelade kongresshall, hotell och kontorsbyggnad i ingenmanslandet bakom Centralstationen? När det gäller kongresscentrets exteriör är det ingen tvekan – det är ett välkommet tillskott till innerstadens stadsbild. Med sin blänkande plockepinnfasad för byggnaden tankarna till den finske formgivaren Alvar Aaltos klassiska tulpanvaser, och när man rör sig runt den blänker dess stålprofiler som en sprattlande fisk i solskenet.
Även den svarta kontorsbyggnaden mot Klarabergsviadukten får hyfsat godkänt, med sin svarta, modernistiska stenfasad där man anar de kryssformade balkarna genom fönstren. Tillsammans med hotellet skapar kontorshuset dessutom en effektfull ram åt Klara kyrka från Kungsholmssidan. På egen hand är dock det svartvita Radissonhotellet ett stycke anonym dussinarkitektur som lika gärna kunde ligga i anslutning till valfri flygplats på kontinenten.
Rör man sig inne i den stora kongressalen och hotellet är det framför allt utsikten som imponerar. Från de övre våningarna har man en hänförande vy över Gamla stan och Riddarfjärden, med Globen i fonden och Stadshuset som en given mittpunkt. Synd bara att stockholmarna till stor del snuvas på dessa utsikter, som bara blir tillgängliga för hotellgäster och kongressdeltagare.
Det gäller även den ”kanjon” som skapats i mellanrummet mellan hotellet och kongresshallen, med stenväggar på ena sidan och en liggande träpanel i ask med blinkande neonslingor i fönstren på den motsatta väggen. Här finns en naturlig genväg mellan Klara strand och Klarabergsviadukten som borde kunna hållas öppen för allmänheten, åtminstone under kontorstid.
I övrigt är interiören ett stort fiasko. Snarare än att låta White ta ett helhetsgrepp har fastighetsägaren gett inredningsuppdraget till det brittiska kontoret RPW, som skapat en bleksiktig, identitetslös hotell- och kongressinteriör med fejkade nordiska inslag. Exakt hur uselt det är framgår om man beger sig till entrén till kontorsbyggnaden, där Sandell Sandberg har ritat den visuellt övertygande interiören med glänsande metallväggar som associerar till kongresshallens yttre. Till och med snabbmatsrestaurangen mot gatan har en mer attraktiv interiör än hotellet, med möbler av bland andra Patricia Urquiola.
Som mittpunkt i det snabbt växande området runt Centralstationen är Whites tredelade anläggning kanske inte den ”märkesbyggnad” som vissa fantiserar om och andra fruktar. Men det är ändå ett stycke habilt bruksarkitektur i en hårt urbaniserad miljö, med kongresshallen som en glänsande krona över Riddarfjärden. Nu gäller det bara att tillskotten i området, med en planerad överdäckning av järnvägsspåren, höjer sig ytterligare ett snäpp.