Sverige lider lite av en antingen eller-kultur. Antingen är man med staten eller marknaden, eliterna eller de populistiska krafterna. Få konstnärer lyckas göra både och utan att förlora hedern på köpet. Magdalena Malms nomadiska konstprojekt MAP hör till undantagen. Längs Avenyn i Göteborg kan man nu ta del av ”Street view”, en utställning som både estetiserar och problematiserar det mellanmänskliga rummet.
På Götaplatsens heroiska plattform har Marianne Lindberg De Geer låtit den lika heroiska och självtillräckliga Poseidonstatyn ropa på mamma och pappa. Det är både en lysande kritik av platsens historia och en psykologisk djupdykning i var och en av oss. Lika fascinerad blir jag av Hans Rosenströms akustiska dramatisering av den övergivna chokladbutiken. Mannens ömsom ömma, ömsom psykopatiskt kontrollerande röst lever kvar i mitt huvud. Även Good tv:s hyllning till berättelsens visualiserande kraft drabbar mig. På olika platser i stadsrummet kan man ta del av några privatpersoners oerhört starka historier.
Utställningen väcker både ett kunskapsbegär och ett splittrat seende, för man blir lika nyfiken på verken som på folks reaktioner. Det är spännande att se hur väl iscensättningen av det intima rummet fungerar i det offentliga rummet och vilka kedjor av berättelser och återberättelser den väcker.
Verk som kommer mindre till sin rätt är Maria Lindbergs reklamskåp som står utspridda på Avenyn, med teckningar för dem som går uppåt och speglar för dem som går neråt. Handen med avklippta fingrarna som bildar ett victory-tecken är väldigt fin men speglarna känns överflödiga. De lyder av samma problem som Gustav Hallbergs interaktiva reflektionsrum där man kan stänga av ljudet utanför – pedagogisk övertydlighet.
Detta hindrar inte ”Street view” för att vara en av de rikaste och mest överraskande grupputställningar jag har sett på länge. Vägen från en populistisk eventstad till en respekterad kulturstad känns plötsligt inte lika lång längre.