Något Strindbergsår med pukor och trumpeter blir det inte 2012, 100 år efter författarens bortgång. Regeringen, som ogärna vill misstänkas för något kulturintresse, har inte visat något som helst engagemang.

Kanske skulle det ha kvittat August lika, han ogillade klang- och jubeltillställningar. Just därför är jag övertygad om att han i gengäld skulle ha uppskattat Strindbergsmuseets nya basutställning om honom, påpassligt färdigställd till märkesåret.

Den är enkel och slagkraftig och har gjort det lilla museet komplett. Utöver författarens originallägenhet och biblioteket uppe på vinden finns nu en kortfattad men ändå förbluffande rik presentation av hans liv och verk. En grundkurs i Strindberg, helt enkelt.

Det eftervärlden älskar utöver hans böcker och dramatik är ju att vrida och vända på de motsägelsefulla myter om honom som han själv så omsorgsfullt bidrog till att skapa. Här kan besökaren redan efter första rummets presentation av hans produktiva och dramatiska liv i årtal välja sin egen profilbild genom att vrida och vända på klossar med färdiga, välkända etiketter: socialist – reaktionär; kvinnohatare – genusdebattör; ateist – religiös.

Därmed slår utställningen an en lagom vanvördig ton, och den bild man gör sig får man sedan pröva mot det han faktiskt sa och gjorde inom de många olika intresseområden som han rastlöst själv odlade eller bara skrev om: samhällsfrågorna, vetenskaperna, religionen, familjen, måleriet, dramatiken. Till varje rubrik hör montrar med en väl avvägd mix av citat, bilder och diverse reliker som man gärna skulle vilja kunna ta ut och fingra på: hans flöjt, hans gitarr, hans kamera.

Allt naturligtvis till ackompanjemang av hans egna, välsvarvade oneliners: ”Jag kan icke ha roligt utan i fruntimmerssällskap så pass qvinnohatare är jag”. Skärmar med videoklipp där man kan se, till och med jämföra, olika uppsättningar av hans pjäser bidrar med liv och känsla – och självklart finns också en vägg med några av hans målningar.

Totalt fem små rum och alltihop är informativt, åskådligt och lätt att följa, museipedagogik behöver inte vara konstigare än så här.

Den enda aspekt jag kan sakna längs den snitslade banan är ”Författaren” – själva skönlitteraturen tenderar att sjunka lite i bakgrunden bland alla vinklar på ikonen August, och det var ju trots allt själva skrivandet han ägnade större delen av sin vakna, aktiva tid. Å andra sidan står böcker av honom utplacerade överallt, att plocka ner och bläddra i.

Och bilden av ”en djefla man att kunna många konster” blir skarp nog ändå. Förmodligen helt i hans egen smak.