Stockholm myllrar av samtida konst denna helg, med de båda mässorna Supermarket och Market. Jessica Kempe tycker att det är levande, svidande och förunderligt.
I år tar den konstnärsdrivna mässan Supermarket in på hotell. Förstklassigt, trolöst och utan konstmarknadens mellanhänder. Jag går in genom Clarion Hotels svängdörr som vore jag på väg till en kärleksaffär. I hotellmiljöns ingenmansland kan allt hända. Och det händer! Supermarket är professionellt, oväntat och levande med en snygg katalog och ett myller av verk, projekt, samtal, performancekonst.
På fyra år har den alternativa Minimarket vuxit till Sveriges största konstmässa, Supermarket. Nu med 55 konstinitiativ och deltagare i alla åldrar från hela världen, som på foajéernas och konferensrummens mjuka heltäckningsmattor leker en allvarsam lek med mässans egna medel. Att först äga sina produktionsmedel och sedan manifestera sig tillsammans är en dubbel motståndshandling. Med rösterna och uttrycken först.
Visst är verken till salu, men inte processerna.
”Det går inte att sälja en mötesplats!” utbrister konst- och kunskapslabbet Raketa som i den sluttande loungen bjuder in publiken till ett samtal om bergets och vattnets väsen. ”Where is the mountain?” textar projektionen på golvet. Här! svarar golvets kalksten.
Och det är heller inte möjligt att förvandla Kultivators utvecklingsarbete mellan konst och ekologiskt jordbruk på Öland till lättsålda konstvaror. Däremot till magiska iscensättningar som i filmen ”Middag med korna”, där 40 personer och 30 kor bjuds på nattlig festmiddag i hagen med kristallkronor, vita dukar, mjölk i vinglas till människorna och rapskaka på tallrikar till korna. Kossorna kom, åt försiktigt och ville ha mer.
Supermarket är en resa och en oavslutad rörelse. Inifrån och ut. Jag följer med och förundras. Jag lyssnar på telefonkonst (Ars Telefonica) hos Studio Basar i Bukarest, besöker Filmforms unika konst-och konstfilmsarkiv, bläddrar i Trond Hugo Haugens finstämt animerade böcker på förlaget ”No Cube” och informeras av det uppsökande nätverket Art in office.
På Spark från Köpenhamn introduceras Danmark i fotokonsten, på berlinska Fridey Mickel visar Valentina Bardazzi måleriska självuppgörelser och hos Fiberartsweden skildras den nyöppnade invasionen i Hallwylska museet. Jag hämtar ideell kraft hos Galleri Syster i Luleå och pustar ut på värmländska Alma Löv-projektet: ”a nowhere girl in a nowhere country”.
Hos konstnärskollektivet ”Barbur” i Jerusalem möter jag små måleriska poem om stora frågor. Är det flammor som slår upp ur de krigshärjade bergen? Motståndets röda mössor? Eller flaggor?
Mittemot visar Tegen 2 det israeliska fotokollektivet Activestills (i samarbete med Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler) svidande film om hur Volvos guldgula demoleringsmaskiner river palestinska hus i Jerusalem under företagets egna reklammotton: ”Volvo is your trusted partner for complete demolition solutions”. På samma vägg återvisas Boaz Arad underbara filmiska Hitlersatirer och Damir Niksics ljuvliga musikalparafras ”If I wasn’t Muslim”.
Att förflytta sig från det konstnärsdrivna Supermarket till det galleridrivna Market på Konstakademien är att byta värld. Från förändringsarbete till konstbusiness. Från ett vimmel av konstnärer med makt över arbetet till ett mingel av konstköpare i svarta kavajer med sammet på kragen. Fast flera gallerister behåller tröjan på och visar lysande doldisar som målarna Lisa Manner (ALP/Peter Bergman) och Hans Lannér (Galleri Magnus Karlsson).
Under segergudinnan Nike från Samothrakes vinge i foajén visas vad som förmodligen är ett osäljbart projekt. Den danska konstnären John Kørners färggrafiska antikrigssvit ”War problems” (Ateljé Larsen, Helsingborg), med arton lika ömsinta som brutala bilder av namngivna krigsoffer, vänder sig rakt mot Danmarks deltagande i Irak- och Afghanistankrigen.
Jag vandrar genom salarnas montrar med bländande konstobjekt och söker ett tema. Även här gör konsten motstånd och låter djupet protestera mot ytan. I Sigrid Sandströms fuktiga akrylmåleri på Galleri Gunnar Olsson kryper naturen ut genom husfasaden. Eller in genom väggen? När Gabi Trinkaus på Galleri Andersson Sandström bygger ansikten av kosmetikaindustrins reklambilder låter sig själen inte sminkas över. I näsborrar och mellan läppar tittar ögon fram.