Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konstrecensioner

”Svensk konceptkonst” på Kalmar konstmuseum

Kalmar konstmuseum är först med att ta ett stort grepp om svensk konceptkonst. Milou Allerholm gläder sig åt introduktionen av den inflytelserika, idébaserade konsten.
Konstrecension

Verk: ”Svensk konceptkonst”

Plats: Kalmar konstmuseum. Visas t o m 14/11

Konceptkonst. Det låter som något smalt och perifert, ett slags konsthistorisk sidolinje för idébaserade nördar. I själva verket är konceptkonsten del av en radikal omformulering av konstbegreppet under 1960- och 70-talen, som har präglat konsten sedan dess.

Från internationellt perspektiv finns en etablerad konsthistorieskrivning med flera översiktsverk på temat. Konceptkonst, minimalism, performance, processkonst är alla del av den ”dematerialisering” av konsten som äger rum från 1950-talet och framåt. En successiv övergång från konstverket som
objekt till en konst som kan vara en händelse, en rörelse, en text, en instruktion, ja eller kanske bara en tanke.

Därför är det mer än glädjande att Kalmar konstmuseum nu tar ett större grepp på svensk konceptkonst, mig veterligen den första i sitt slag. Även om man nog ska akta sig att försöka nita fast en ”typisk svensk” version är det värdefullt att det nu sker en försök till formulering av vilket roll denna konsthållning har haft på hemmaplan.

Det finns en bild av konceptkonsten som kylig, intellektuell, stram och allmänt tråkig – svarta bokstäver på vit duk eller maskinskrivna dokument är inga visuella fyrverkerier. Men tvärtom är den ofta rolig, gränslös, radikal, lekfull och häpnadsväckande vacker genom de mentala bilder som skapas. ”Konceptuella konstnärer är mystiker snarare än rationalister, de drar snabba slutsatser som logiken inte kan nå”, som Sol LeWitt skriver i en berömd sentens från sent 60-tal. Ett av utställningens tidigaste verk är Carl Fredrik Reuterswärds ”Closed for Holidays” från 1963, en kort radannons han satte in i Herald Tribune och som meddelade att han hade stängt för semester fram till 1972. Liknande deklarationer kommer i hög grad att ta plats på konstscenen vid den tiden: löften om att konstnären aldrig mer ska göra tråkig konst (John Baldessari), eller helt tänker dra sig tillbaka från konsten (Lee Lozano).

Här visas tidiga verk av Lars Vilks, i det här sammanhanget långt ifrån den aparte tokstolle han framställs som i medier i dag. 1979 gjorde till exempel Vilks och kollegan Leif Eriksson en utställning med kända internationella namn, där de själva utförde verken enligt instruktion från de deltagande konstnärerna.

Leif Eriksson är också omtalad för att han 1977 blev stämd av Max Walter Svanberg, efter att ha tryckt egna kommentarer på en reproduktion av ett av Svanbergs verk. Efter att ha förlorat i tingsrätten friades Eriksson sedan i högsta instans, och skapade ett viktigt prejudikat: att konstnären med sina tillägg skapat ett nytt konstverk.

Utställningen visar sextiotalet konstnärer fram till i dag, här finns rader av publikationer och artists books, en konstform som i sig vore värd en egen text, en viktigt del av konceptkonstens uppluckring av gränsen mellan verbalt och visuellt språk. Presentationen påminner också om en av konceptkonstens många paradoxer: verket behöver inte vara ett objekt (något som från början också var en kritik av konstmarknadens mekanismer), men likväl måste det manifesteras på något sätt i en konventionell utställning.

När konceptkonstens arvtagare ska krönas står det klart hur mycket av dagens konst som skulle kunna inkluderas. Här finns Anna Lundhs aktion att skicka ingenting i ett paket till USA, vilket skapar underbara formuleringar i de olika tullformulären. Det är ett verk som anknyter till generationer av konstnärer som på olika sätt intresserat sig för tomheten, från Yves Klein till Maurizio Cattelan. Eller Maria Lindbergs hisnande korrespondens från 1983, där hon skickar en liten insekt till olika livsmedelstillverkare, och undrar hur den hamnat i hennes oöppnade havregryns- eller kakaopaket.

Många borde nämnas, Dan Wolgers klassiska Rififi-utställning och telefonkatalog från tidigt 90-tal, Andreas Gedin, Leif Elggren och Michael von Hausswolff, Sven Malvin, Måns Wrange och Kajsa Dahlberg, Susanne Högberg, Dorinel Marc och Carl Magnus, för att ta en bråkdel.

I Sverige får konceptkonsten en framträdande roll först med postmodernismens genomslag under sent 80-tal. Men retroaktivt framstår dessa verk som desto viktigare. Kalmar konstmuseums utställning är väl öppen, jag saknar fördjupningar av många av de frågor som ställs. Vad har termen för bäring i dag? Är den fortfarande användbar eller är den mest en beteckning på en nu historisk konst? I en bemärkelse kan man säga att all konst efter 1970 måste vara konceptuell (till och med all konst efter Duchamp, som den amerikanske konstnären Joseph Kosuth har hävdat).

Men som första introduktion är utställningen utmärkt. Och den påminner inte minst om hur mycket konceptkonsten kan vara: filosofi, aktivism, institutionskritik och poesi. På en och samma gång.