Det råder historisk trängsel just nu. Jubileer firas i sommar för Birger jarl 800 år, Bernadotte 200 år och därtill hyllas Gustav Vasa som landsfader på årsdagen av hans kungaval den 6 juni. Många pockar på uppmärksamhet som ”Sveriges grundare”.
Jubileet med anledning av att en fransk general oväntat valdes till svensk tronföljare i Örebro i augusti år 1810 lanseras som att det handlar om att fira grundaren av det moderna Sverige. Karl XIV Johan blir i Örebro till och med en yttrande- och tryckfrihetens man. Att han i verkligheten förföljde pressen och införde indragningsmakten (statens rätt att stoppa obekväma tidningar som användes i Sverige även under andra världskriget) är inget bekymmer. Historia i jubileumsförpackning handlar om glänsande fasader, att locka stor publik och få fart på det lokala näringslivet. Kanske till och med få besök av kungafamiljen.
När Dick Harrison och Martin Timell nu talar i TV 4 om vilka de första svenskarna var och vem som grundade Sverige drar de åt samma håll. I ett forcerat tonläge och en tjatig berättarstil med ständiga upprepningar, där vissa ordvändningar och bilder återkommer om och om igen. Det verkar som om produktionsbolaget Svea television tycker att svensk historia helst ska hamras in, inte prövas och resoneras kring.
Den tredje delen av bokverket om Sveriges historia utkommer också i dagarna. Den handlar om tiden 1350–1600 och är skriven av Bo Eriksson och med Dick Harrison som huvudredaktör. Och här får nog jubileumshistorien en värdig motvikt i det som med tiden blir åtta band där rader av forskare skriver en syntes i tungviktsklassen.
På Historiska museet öppnar nu också en utställning om Sveriges historia, invigd på torsdagskvällen av – just det – kungen och drottningen. Museet på Narvavägen närmar sig därmed att bli ett historiskt museum på riktigt, och att ta sig an inte bara forntiden utan hela den svenska historien. Här finns faktiskt också ambitionen att ta sig bakom fasaden, uppmuntra till eftertanke och nya perspektiv. Men det är ingen stor yta man har att spela på. Vikingarna upptar fortfarande mycket mer plats i huset än all senare svensk historia efter medeltiden tillsammans. Senare århundraden, en tidslinje från år 1000 till år 2000, har pressats in med skohorn i byggnaden. Den har fått vikas mellan skärmväggar uppställda i en större utställningshall. Så någon berättelse i stort format har det inte funnits plats för.
Ämnet är också lite svajigt. Är det livets utveckling i allmänhet som ska visas upp, jordbruk, hantverk, skråväsen, sådant som är sig rätt likt i många länder, eller är det personerna, dramatiken i avgörande skeenden i svensk historia?
Utrymmet är begränsat, och man står inför ett val. Ett relikskrin kan användas för att skildra hur den katolske biskopen i Linköping, antagligen i panik, försöker gömma undan den dyrbara silverarmen som är ett skrin med en verklig armrelik i. Eller till att i allmänhet förklara vad ett relikskrin är. Tyvärr väljer Historiska museet allt för ofta det senare. Man ställer ut Vadstenadiariet och förklarar vad en klosterkrönika är. Men inte att just den här lilla tummade boken med prydliga anteckningar slutar i allmänt blurr och bläckfläckar på den sida där reformationen kommer. Och vilken tråkig text till utställningens verkliga trofé: Birgittas autograf. Alltså en lapp där hon med egen hand har kluddat ner vad hon tycker sig höra Kristus tala om, gudomlig diktamen.
Det är ett hårt urval som gjorts. Den som väntar sig kartor över krigarkungarnas fälttåg eller fanor från arbetarrörelsen finner dem inte, varken August Palm eller Sven Duva är med.
Men styrkan finns just i det hårda urvalet, och en finurlig kombination av noga utvalda föremål. Fredrika Bremers roman ”Hertha” visas här invid en altarduk som hennes systrar sömmade till Österhaninge kyrka. Medan Fredrika skrev om kvinnans frigörelse och nådde världsberömmelse lade systrarna ner denna namnlösa möda på att skapa blomrankan utan signatur.
Små oansenliga saker får fantasin att svindla till. Enstaka ting som faktiskt kan bära projektioner av stora skeenden och som, när utställningen lyckas, blir till nyckelhål att kika in i historien genom.
Malin Stures bönbok är alldeles lagom liten att ligga i handen på en ung flicka. Man kan ana de varma händer som hållit i den och hur fingrarna bläddrat efter sidan där hon gjort en egen anteckning. På bladet för dagen den 24 maj har hon skrivit om sorg. Då avrättades hennes far och båda bröder, Nils och Erik, 24 och 21 år gamla, i Sturemorden av en kung Erik XIV på väg mot sinnessjukdom. Bredvid montern hänger ett animerat porträtt av Gustav Vasa som plötsligt får liv och gör en grimas.
Det går att låta föremålen bära berättelsen, de som kan få fantasin att glimra ibland om texten görs med omsorg. Historien måste inte stampas fram ur jubileer och stenhårt flätade utvecklingslinjer.
Bäst är den avslutande montern, som möter en när man går ut, med Foppas ishockeytröja med tre kronor på och små ristade föremål av Oti från 1100-talet. Det är människan som gör historien.