Att på ett pedagogiskt, intressant och helst nyskapande sätt aktivera samlingarna är varje museums önskan och huvudvärk. På Nationalmuseum kan man just nu se två varianter på detta: vid sidan av den stora ”Rubens & Van Dyck” visas även teckningsutställningen ”Handgjort”. Här utnyttjas friheten att kunna ösa ur fantastiska samlingar, lyfta fram teckningarna som de spännande konstobjekt de är, tematisera och betona både estetiska kvaliteter och konst- och socialhistoriska förändringar.
Ett försök att knyta an till samtiden görs genom att låta illustratören Stina Wirsén begripliggöra vissa av tecknandets särdrag och styrkor – linjen, modeteckningen, barnskildringen, barnboksillustrationen. Den ”dialog” som sägs ske mellan samlingen och Wirsén är dock lite problematisk.
I teckningshistorien är skisser och förstudier lejonparten av produktionen. När Mattias Grünewald tecknade en äldre man eller när Antoine Watteau skissade kvinnotyper, så var det råmaterial för något annat.
Stina Wirsén tecknar också ofta just typer men de är avindividualiserade i en individfixerad tid. De produceras dessutom i massupplagor och svarar inte alls på den intimitet som så många av de äldre teckningarna uttrycker.
Det är inte egentligen en kvalitetsskillnad som besvärar mig – Wirsén är utan tvekan en skicklig tecknare – det är de framtvingade sambanden i utställningen. En mycket svag blyertslinje förenar Wirséns modebilder med Watteaus skisser.
Men i den ganska stora del av ”Handgjort” som behandlar barnet, med de tydligt avläsbara förändringarna i synen på barn och olika sorters sagoillustrationer, fungerar dialogen. Troligen för att det här visas fler massproducerade bilder.
Det är också motivkretsar som lättare kan skapa samband mellan då och nu. Wirséns könsobestämda figurer har en given plats i en förändringsvillig och lite galen bildtradition.
Stina Wirsén är DN-medarbetare. Därför bad vi konstkritikern Ulrika Stahre på Aftonbladet att recensera utställningen.