Jag värjer mig mot känslomanipulativ konst. En konst som försöker spela på vårt dåliga samvete och vår oförmåga att helt och fullt ta del av en annan människas lidande. Jag håller med den tidiga Susan Sonntag som hävdade att fotografiet bara ger en illusion av engagemang.
På Tensta konsthall visas nu Kent Klichs bilder på ”Ceausescus barn” – en rad svartvita fotografier på aidssjuka barn tagna 1994. I en videodokumentär som Klich gjorde några år senare kan man ta del av de överlevande barnens hjärtskärande historier, om hur de undviks i skolan och får använda sin veckopeng för att köpa sig lite lektid på skolgården. En ung kille tvekar här lite Hamletskt: Skall han eller skall han inte berätta för de andra barnen att han har hiv? Om han berättar blir han utesluten, om han inte berättar har han lurat till sig vänskapen.
Det är en stark liten utställning och med Herta Müllers nyskrivna text i katalogen blir den näst intill oantastlig. Men bara näst intill. För rent estetiskt ser jag ingen förnyelse eller problematisering av dokumentärtraditionen. Fotografens jag är så gott som obefintligt i verken, och i katalogen finns det inga som helst reflektioner över den exotiserande logik som dessa bilder ändå är en del av.
”Rethink Kakotopia” som visas samtidigt på Tensta och handlar om klimatfrågor, fungerar som en skön kontrast. Den är en del av Köpenhamnssatsningen ”RETHINK – Contemporary Art & Climate Change” och är både luftig, poetisk och underhållande – även om samtidskonstens dystopiska ekodiskurser börjar kännas lite uttjatade. Jag fastnar för Tea Mäkipääs ”Link” – en surrealistisk thriller som bygger på en oerhört fin och välberättad kärlekshistoria mellan en apliknande varelse, hans mor, syster och en journalist.
Även Fiona Tans bearbetningar av gamla dokumentärfilmer är en fröjd för ögat. Andra verk är mer katastroforienterade, som Cornelia Parkers videointervju med Noam Chomsky som betraktar det geopolitiska läget i USA som ”Apocalpyse soon”.
Detta är definitivt en utställning som försöker spela på våra framtidsrädslor. Men den gör det med något som är en alltför stor bristvara i samtidskonsten – humor.