Kan pastellfärgade kannor med buckliga bräm och rangliga handtag göra glaskonsten levande år 2011? Eller motivera en satsning på dess fortsatta existens? Själv är jag tveksam. ”Fredrik Nielsen feat. Fredrik Nielsen” är huvudnummer på nyöppnade The Glass Factory i det gamla glasbruket i småländska Boda. Förutom podier med kannor består det hela av videor med Fredrik Nielsen själv i aktion. Samt väggar och golv dekorerade med Fredrik Nielsens namn och telefonnummer i chockrosa. I presentationen sägs att Nielsen arbetar med ”problematiseringen av det prestigeladdade begreppet och fenomenet ’konstglas’ och utmanar den underförstådda hierarkin och autenticitetsanspråket inom konsten”. Det kvadratiska utställningsrummet är anslående – för ett par sekunder. Sedan känns mest bara vinddraget från redan inslagna dörrar. Inte det minsta provokativt, trots vad som utlovas.

Också en mindre parallellutställning med gjutet glas i form av bland annat jättelika mustascher(!), ”Hot Spot: In the head of Karl-Magnus Nilsson”, gör mig besviken. Den sägs handla om hur ”Monty Python’s Flying Circus möter samtidssurrealism!” Men tyvärr, budskapet går inte hem. Den tredje, ”Statement! World of no craft”, utlovar utforskning och problematisering av ”konsthantverkets fysiska kvalitéer”, men också den missar poängen. Där kan man genom att röra händerna mellan två glasskivor själv forma om olika glaspjäser och se dem projicerade på väggen. Förstås lite kul men ganska poänglöst.

Det är alltså långtifrån glasklart varför en ambitiös satsning som The Glass Factory har valt att öppna med tre så pass svaga kort. Kanske för att flörta med en yngre publik som är skeptisk till fina vaser. Eller kanske för att visa att man minsann inte lever kvar i någon historisk, nostalgisk glasbruksvardag. Det finns dock en risk med brasklappar: äkta entusiasm dras ned av alltför många ifrågasättanden. Är det något som The Glass Factory bör tro på så är det väl materialets potential, det vill säga glasets egen kraft bortom konstvärldens hierarkier.

Men det finns en hel del annat att uppleva här. I Barnens Glass Factory kan de yngre klä ut sig och leka glasblåsare. På programmet står flera intressanta workshopar och föreläsningar. Och The Glass Factorys kärna ”Glasriket forever!”, det vill säga just den historiska glasbruksvardagen presenterad med filmer, små rumsliga iscensättningar och ett urval historiska föremål åtföljda av en enkelt berättad text, räcker långt som motivation för verksamheten. Urvalet kommer från museets samling av omkring 30 000 glasföremål. Meningen är att den här basutställningen ska ändra skepnad mellan säsongerna; det finns ju en hel del nedpackat i källaren att välja mellan.

De senaste decennierna har Glasriket kämpat för att överleva med hjälp av turistanpassad tillverkning inför publik och diverse present­butiker. I samma takt som bruk efter bruk lagts ned har den breda hantverkskunskapen utarmats. Boda glasbruk stängde år 2007, men nu vill The Glass Factory stämma i bäcken. Hyttan lever igen och nytillverkar bruksglas med design av Erik Höglund, verksam i Boda på 1900-talet. Det råder ingen tvekan om att The Glass Factory har för avsikt att hålla den kulturella fanan högt; anläggningen sägs vara den största kultursatsningen i Emmaboda kommun någonsin. Sveriges enda renodlade glasmuseum heter det i presentationen, vilket för­anleder ett besök på Smålands museum i Växjö, ”Sveriges glas­museum”.

Konkurrensen hårdnar alltså, vilket kanske är bra. I varje fall märks just nu en påfallande framryckning i Växjö. Sommarens ”Hälsa på glas – apotek, medicin och pillerburkar under 300 år” är både välgjord och kul. Dessutom är den nya permanenta studioglasutställningen, unik i världen med konstglas både från de etablerade bruken och enskilda hyttor, verkligt sevärd. Här visas experimentellt glas i de mest skiftande former och uttryck, gjorda med alla tänkbara tekniker. Alltså precis sådant som Fredrik Nielsens så kallade provokation riktar sig mot. Några kvarter bort i Växjö konsthall pågår utställningen Ludvig Löfgren. Löfgren är mest känd för sina massproducerade dödskallar och pastellfärgade kaniner. Här står åter jaget i centrum, eller möjligtvis är det maskuliniteten i stort det handlar om. Ett ämne för krishantering, inte bara aktuellt på DN i sommar alltså.