”Om konsten verkligen överlever Andy Warhols Brillolådor återstår att se”. Det ödesmättade citatet av George W S Bailey som inleder Thomas Anderbergs bok sätter anslaget för ”Den stora konstsvindeln” – om den så kallade ”Brillo”-affären. Det var 2007 som Expressen kunde avslöja att förfalskningar av Andy Warhols kända Brillolådor cirkulerade på konstmarknaden – något som växte till en internationell konstskandal.
Förlaget har valt att kalla boken för en konstfilosofisk thriller, men det rör sig inte om någon lättsam sidvändare. ”Den stora konstsvindeln” är en varsam, och till stora delar spännande, vandring mot konstens grundfrågor. Vad är konst? Vem är konstnär? Vad är äkta och vad är falskt?
För den ansatsen kunde Thomas Anderberg inte ha valt ett bättre sceneri. Det är svårt att finna en mer passande kuliss för dessa frågor än Andy Warhols Brillolådor, möjligtvis undantaget Marcel Duchamps ”Fontän”. Dramats gåtfulla, för att inte säga gycklande huvudroller är inte sämre besatta – Andy Warhol och Pontus Hultén. Allt och alla är bedrägliga – Brillo (”Jag blänker!” på fusklatin).
När berättelsens första akt tar sin början är både Warhol och Hultén på plats – vid konstnärens första separatutställning på Moderna museet 1968. 500 boxar i wellpapp hämtas direkt från Brillofabriken för utställningen. Men vad museichefen Hultén och Warhol egentligen kommer överens om angående produktionen av lådor är höljt i dunkel. Vad som sedan sker är en förvillelseakt utan motstycke i modern svensk konsthistoria.
Wellpapplådorna bränns, men några månader efter utställningen uppenbarar sig ett tiotal nytillverkade Brillolådor i trä på Hulténs kontor – för att sedan skingras och åter dyka upp 30 år senare.
Del två i akten börjar 1990, två år efter Andy Warhols död, då 125 Brillolådor i trä nytillverkas i Malmö för en utställning på Ryska museet i Sankt Petersburg. Beställare är Pontus Hultén. De flesta av lådorna, förutom de som gavs i betalning till snickarna, förs sedan till Pontus Hulténs slott La Motte i Loiredalen.
I sista akten sker förvandlingen, falska Brillolådor blir plötsligt äkta. Lådor från 1968 blandas med lådor från 1990. Först genom att Hultén lånar ut dem till utställningar, sedan säljer dem till konsthandlare och även donerar lådor, med äkthetsintyg, till Moderna museet. Förvandlingen slutförs i hans andliga testamente, katalogen ”Pontus Hulténs samling”, där äktheten återigen intygas.
På ytan tycks allt se ut som ett simpelt bedrägeri, men inom den slutna sfär som Konstvärlden utgör är allt betydligt mer komplicerat. Där gäller andra lagar, som inte nödvändigtvis begränsas av juridiska sådana.
Det är här bokens verkliga drama utspelar sig – i bakvattnet av den osäkerhet som rått sedan ”Konstvärlden” tvingades infoga popkonsten. Popkonsten som rörelse attackerade, och riskerade därmed att rasera, många av konstens grundläggande värden: äkthet, originalitet och strävan efter erkännande (Warhol strävade efter berömmelse). I huvudsak riskerade popkonsten att rasera konstmarknaden genom att överflöda den med kopior.
Lösningen kan te sig som en konspiration – Anderberg väljer dock att kalla det ”den osynliga handens verk”. Popkonstens uppror hejdades genom att originalverk köptes in och infogades hos de traditionella konstinstitutionerna. De dittills bespottade popkonstnärerna fick social revansch och pengar. Flera av de grundläggande värdena bevarades på konstmarknaden – men till priset att konsten på allvar började förvandlas till en aktie – en vinstmaskin.
Originalitet ersattes av berömmelse, medan ”äkthet” påtvingas popkonstnärernas verk. Konstvärldens ställning stärktes i stället för att försvaga, eftersom man inte längre behövde påvisa några yttre ”värden”. Konst blev det Konstvärlden ansåg vara konst. Andy Warhol kunde därmed använda konsten som sedelpress (symboliskt och bokstavligt) – marknaden måste köpa för att upprätthålla ”spelet”.
Allt sätts på sin spets hos Brillolådorna. Var Hultén girig, för gammal eller var det i själva verket ett konstnärligt practical joke riktat mot en alltmer kommersiell konstvärld?
Thomas Anderberg rör sig lika elegant som Hercule Poirot mellan Hulténs möjliga motiv – för att slutligen luta sig åt det senare. Hultén var redan rik och omvittnat intellektuellt skarp upp i åren. Motiv tycks däremot inte ha saknats, förutom att Hultén hade ett ”privatanarkistiskt” drag och en dadaistisk humor, kom han alltmer att äcklas av Konstvärldens utveckling. Han distanserade sig även från Andy Warhol, eftersom hans tomma nihilism hotade de värden Hultén i slutändan värnade – konstens unika roll. Var då inte Hulténs ”förfalskning” i själva verket helt i Brilloboxens anda? En hämnd riktad mot Andy Warhol – och ett försök att värja konsten från ”det imperialistiska inflytandet från finansvärlden”. Ett postumt spratt som skulle punktera bubblan?
Thomas Anderbergs berättelse är uppfriskande tydlig i en genre som oftast spänner mellan blytung konstteori och rena banaliteter som Ernst Billgrens ”Vad är konst?”. ”Den stora konstsvindeln” är ett filosofiskt och moraliskt försvarstal för Pontus Hultén. Bokens titel är dubbeltydig, är det inte den kommersiella Konstvärlden som i själva verket är svindeln?
Det finns naturligtvis en risk för övertolkning – något Anderberg reserverar sig för, samtidigt som han inte kan motstå lockelsen att placera in ”Brillo”-affären i ett mycket större sammanhang. Om Anderberg har rätt ler både Warhol och Hultén från andra sidan graven.
Bluffen lyckades!
Thomas Anderberg är medarbetare i DN Kultur och därför recenseras hans bok av Anders Rydell, som är redaktör för tidningen Konstnären.