Det är en vacker skulptur: en androgyn man i högklackade silverskor skådar i fjärran med melankolisk blick. Han är inte naken, snarare redo att påklädas, med en korsett som döljer de manliga könsorganen och en väst med uppbyggda bröst.
Skulpturen omgärdas av en projektion som bildar ett rutnät, en utformning som påminner om filmen ”Tron” från 1982, en av de tidigaste datoranimerade långfilmerna. Också där står män iklädda endast kroppsstrumpa, i väntan på att få ett slags motorcyklar påsatta direkt på kroppen, som de sedan tävlar med i den digitala cyberrymden.
Tobias Bernstrup har i sin konst det senaste decenniet ständigt rört sig mellan bild, performance, musik, dataspel. Ofta är det han själv som dyker upp i olika versioner. Som snygg blondin eller iklädd skinande fetischistiska gummikreationer framför han diskohittar från 80-talet eller utformar datorgenererad arkitektur.
När internet introducerades i sina första versioner på 1980-talet skapades omfattande debatter om identitet och kropp. Äntligen skulle vi bli fria från våra påtvingande roller. På nätet kunde man välja vem man ville vara. Man skrev fram sin egen identitet, skapade sin avatar och gav sig ut och hängde runt med andra.
Det tog visserligen inte lång tid innan dessa avatarer blev lika prefabricerade som alla andra roller, och skillnaden mot det gamla vanliga livet framstod som liten. Vi blev inte fria från våra kroppar eller samhälleliga mönster. Men rörelsen, att förflytta sig mellan olika roller, var etablerad.
”Almost human” är titeln på Bernstrups utställning och den undersöker stillsamt dessa uttryck. Kostymteckningar och iscensatta fotografier för samman queerpraktik med datahjältar och Fritz Langs Metropolis.
I slutet på nya storfilmen ”Avatar” lyckas den heroriska huvudpersonen flytta över sitt medvetande till andra sidan, den andra världen. Bernstrup är mindre naiv och eskapistisk, han visar hur vi redan producerar oss i detta mellanland, här och nu. Bilder av ett begär i ständig rörelse mellan det virtuella och verkliga.