Har vi en syn på oss själva och världen som vi delar med japanerna? Frågan väcks när jag ser fyra japanska fotografers arbeten på Kulturhuset i Stockholm. Bilderna tycks mig välbekanta trots att jag aldrig satt min fot i Japan och inte närmare känner till fotograferna sedan tidigare.
I ”Tokyo stories” möter vi Hiroshi Hamaya, Tadahiko Hayashi och Shigeishi Nagano, tre skildrare av gatans liv. Hamaya, som var verksam på 30- och 40-talet, ser på staden med flanörens blick. Kimonoklädda damer, gatuförsäljare, byggnader och trafik kolliderar slumpmässigt och surrealistiskt i hans bilder. Tadahiko Hayashi är mer tungsint. Bilderna är mörkare, striktare komponerade och beskriver ett hårdare klimat på gatan med prostitution och demonstrationer. Modernitetens avigsidor förstärks ytterliggare i Shigeishi Naganos bilder som visar Tokyo fram till i dag med alienerade individer i den perfekta, modernistiska staden.
När jag ser Tokyo skildrat under 70 år känner jag igen estetiken: Hamaya som en tidig Christer Strömholm, Hayashi en Georg Oddner och Nagano, kanske en Tokyos Micke Berg. Men jag påminns också om etiken, de samhällskritiska frågorna – viktiga teman i svensk fototradition sedan efterkrigstiden. Urbaniseringens effekter, individens utsatthet och konsumtionskritik är lika tydliga i ”Tokyo stories”.
En helt annan koppling till det nordeuropeiska finns i Miwa Yanagis fotografier i utställningen ”Fairy tales”. Utifrån bröderna Grimms och H C Andersens berättelser iscensätter Yanagi bilder där sagans gestalter inte uppför sig så som det står skrivet. Förskjutningarna mellan berättelsen och bilden är ett spännande grepp, men det blir för pretentiöst.
Mer drabbade är hennes videoverk ”Lullaby”. Maktkampen mellan två generationers kvinnor om vem som skall få ge kärlek till den andra är både smärtsam, rörande och komisk. När interiören rämnar visar sig staden i natten – skimrande vacker men kall. Kanske också detta handlar om modernitetens inverkan på oss.