Tomhet finns inte, bara frånvaro av uppmärksamhet, funderar jag zenbuddistiskt i Tom Friedmans många utställningsrum på Magasin 3. Är själva närvaron hans motiv och koncept? På en sockel står en upphöjd rulle toalettpapper omsorgsfullt omrullad utan kartongens hål i mitten. När funktionen tas bort kommer formen och materialet fram. Toarullen återupptäckt som en kon av vithet. Trivialt toapapper i stilla koncentrat.
På väggen sitter en handgjord fluga. Bara aningen uppförstorad. Med den håriga kroppen och de glänsande vingarna exakt återgivna syns insekten på nytt. En flugbegrundan. Därtill införlivad med Friedman själv. Vingarnas ådringar är gjorda av hans egna hårstrån.
Framför flugan en pytteliten mansfigur som rusar sin väg. Bilden av springandet. Och i ett hörn en stålgalge som rätats ut till en kurva och föreställer hängandet. Mindfullnes som konstnärlig metod? Nyskapad Fluxus? I meningen att tydliggöra tingens egen fenomenologi. På en hylla ligger en läkemedelskapsel fylld med minimala färgpiller av modellera. Bot mot slentrian och svartsynthet.
För första gången visas Tom Friedman separat i Skandinavien. Här med verk från debuten 1990 fram till i dag. Det är ingen vanlig konstutställning där bildverken presenteras slutna i sig själva. Jag följer snarare de 25 objekten, skulpturerna, målningarna, teckningarna, animationerna och installationerna som bilderna i en bok eller en berättelse. Varje del ett uppstannande. En pekbok av konst i alla slags material: kuddstoppning, träpluggar, pappkartonger och garn.
”Öppet system” kallar Friedman sin arbets- och utställningsform. Man kan ana att han bor och arbetar nära landskapet, i skogen i den amerikanska delstaten Massachusetts. Men samtidigt som han tecknar träden, karvar fram vardagsföremålen och förvandlar den blå tandkrämen till skönt naturmåleri innehåller Friedmans utställning också en smärtsam bild av de samhällsekonomiska strukturer som får seendet att lösas upp och tappa fokus. Ödsliga människor kroppslikt gjorda av ugnsfolieformar, konstruktionspapper och anatomibilder kånkar runt på varusamhället utan kontakt med sig själva och sina verkliga kroppar. I kommersialismen kan inte ens en demon vara avskräckande. Här klädd i julgranspynt och försedd med tänder av tandpetare.
Mot Friedmans konsumtionskritik framstår hans objekthimmel ”Up in the air” som en hyllning till de invanda och bevarade föremålen. I taket svävar handgjorda och färgglada versioner av tennisbollen, stolen och blyertspennan, sentensen, grötkastrullen och hundratals andra saker. Var och en anspråkslös. Tillsammans urstarka. Nästa gång jag ser en tennisboll ser jag tennisbollen.
Maria Nepomucenos utställning på Magasin 3 utspelar sig i ett enda rum men är lika tät som de tolv skulpturernas hoptvinnade betydelse. Först syns virade och omskapade versioner av brasilianska hängmattor och skulpturer i starka färger. Sedan framträder deras kropps- och växtformer. Från hängmattans botten löper en navelsträng, en stjälk, en snabel eller ett blodkärl som vecklar ut sig som en klocka eller en moderkaka. På sidorna växer en penis ut. Och ett bröst.
I en annan hängmatta trycks en jättepärla ut genom undersidans veckade slidöppning. Likt tentakler slingrar sig de organiska formerna ut över golvet och upp över väggarna. I Latinamerika är hängmattan plats för livets alla processer: födelsen, sömnen, sjukdom och död. Hos Maria Nepomuceno föreställer hängmattan också en grav.
Så småningom framgår det att hennes skulpturer också föreställer de material de är gjorda av. Hopsydda färdigköpta rep för alla ändamål i alla färger, mönster och material. Från hampa till nylon. Samt pärlhalsband i olika nyanser: vita, rosa, bruna. Om repet tecknar och drar upp linjerna, bildar pärlorna både start- och slutpunkter. Nepomuceno låter materialen forma och rita efter sina naturliga förutsättningar. Grundfiguren är spiralen.
Det är en sinnebild för det oavslutade. Repets styrka sammanvävd med pärlan som symbol för livets upprinnelse. Under 1970-talet betraktades textil- och fiberkonsten som kvinnogöra och därmed som avvikande konst. Nu räknas snören, tråd och garner till samtidskonsten.
Maria Nepomucena och Tom Friedman är konstnärliga och filosofiska grannar. Mötet är en fullträff. Om Tom Friedman skapar meditativa rum mellan sina bilder, är Nepomucenas föreningar av kropp och kultur lika uppslukande som tillvaron. Jag behöver dem båda.