Samtidigt som konstnären Tomás Saraceno visar rumsinstallationer med autentiska och uppförstorade spindelnät på Bonniers konsthall öppnar Skansen Sveriges hittills största utställning med spindlar. Det är en slump, förstås, men värt att fundera över. Spindlar är inte direkt lätta att älska, men de har ändå en kittlande, romantisk aura. De är djurvärldens skrämmande outsiders, asociala varelser som inte drar sig för att äta upp sina egna älskare, vilket naturligtvis tilltalar romantiskt sinnade poeter och konstnärer.

Men den argentinska konstnären Tomás Sareceno närmar sig sina ludna vänner från ett annat perspektiv. Han betraktar spindlarna med vetenskapsmannens analytiska blick, och försöker röna ut hur de kan skapa sina tekniskt avancerade nät. På Bonniers konsthall skildrar han spindeln som en problemlösande ingenjör eller arkitekt, vars geometriskt vindlande konstruktioner bygger på samma principer som Eiffeltornet eller formgivaren Konstantin Grcics stolar.

Mer luft än materia, alltså, precis som den främsta ingenjörskons­ten består spindelnät framför allt av tomrum och negativ rymd; de intrikat vävda trådarna skapar en helhet som är större och starkare än sina enskilda beståndsdelar.

Utställningens huvudnummer är den uppförstorade och uppochnedvända rekonstruktionen av ett svarta änkan-nät i mänsklig skala – ett labyrintiskt myller av svarta trådar som suger in betraktarens blick i rummets hörn, där spindelhonan kan tänkas sitta och vänta in sitt byte. Det mödosamt sammanfogade nätet har en visuell lätthet som imponerar och förför, samtidigt som man förstår vilket hårt arbete som ligger bakom – två månader, om man ska tro pressmaterialet.

Det är ett vetenskapligt genombrott, enligt konstnären själv, aldrig tidigare har man lyckats skapa en tredimensionell modell av ett spindelnät. För honom handlar projektet framför allt om hur man kan utnyttja kunskaperna i ett utopiskt, arkitektoniskt syfte.

Men det enorma spindelnätet i Bonniers konsthall är lika mycket en tredimensionell teckning, där de svarta trådarna bildar ett virrvarrmönster av svävande svarta streck i rummet. Man kan se dem som en geometrisk abstraktion i Jackson Pollocks efterföljd, som en modell av universums svarta hål eller en poetisk tolkning av Penelopes evighetsvävande i ”Odysséen”.

I Saracenos händer tvinnas trådarna i stället samman med det visionära brittiska arkitektkontoret Archigrams skisser och Buckminster Fullers socialt engagerade byggnadskonst. I ett projekt med titeln ”Air-Port-City” har han skapat en sorts nomadiska samhällen av sammanfogade sfäriska former som ska sväva högt ovanför världens nationsgränser och konflikter, ungefär som en självförsörjande rymdstation med hängande trädgårdar.

Naivt? Tacka sjutton för det, men också lekfullt visionärt och långt ifrån ogenomförbart. Att modellen kan fungera bevisas av en film där Saraceno själv stiger till väders i ett tält som lyfts av en heliumballong och seglar in i solnedgången.

Även Saracenos övriga verk rymmer en poetisk, för att inte säga flummig dimension. I ett rum visar han två prasslande klot i ett tunt, spinnakerliknande material som belyses inifrån och glöder i regnbågsliknande new age-färger; i en serie bilder har han låtit fotografera sig själv i en boliviansk saltsjö där hans kropp tycks sväva ovanpå molnens speglingar i den spegelblanka ytan.

Till och med ett banalt vykortsmotiv som ett spindelnät täckt med daggdroppar får i Saracenos tolkning något magiskt, drömskt över sig – kanske tack vare det vetenskapliga raster som han lagt över bilderna. För en gångs skull är det faktiskt relevant att tala om en ”konstnärlig forskning” där de båda disciplinerna korsbefruktar och inspirerar varandra.