I texter om Torsten Renqvist (1924–2007) strösslas det med värdeord som ”sturig”, ”kärv”, ”taggig”, ”omutlig”. Bilden av motvallsgubben är grundmurad sedan decennier, en obotlig skeptiker som krigar mot marknadskrafter och konstetablissemang, som avskyr att sorteras in i ”självförhärligande ismer” som nyexpressionismen och är långt över pensionsåldern när han attackerar postmodernismen.
Men när jag vandrar genom minnesutställningen på Thielska galleriet och läser nyutgåvan av samlingsvolymen ”Flisor” så dominerar en helt annan bild än den anakronistiske allvarsmannen.
För det första drabbas jag av Renqvists drastiska humor. Den rytmiskt hängda utställningen, där det sällan visade måleriet hakar i de senare skulpturerna, leder fram till ett crescendo i trägruppen ”Elsa och jag”. Denna förlaga till Elsa Beskow-statyn i Djursholm är obetalbar; här forsar den rultiga men spänstiga författaren fram, med en kavat kurvatur som går igen i tjädern intill. Fråga mig inte om logiken i den associationen, men förutom sällskapet av en tjäder så stöder sig sagoberätterskan på en fjäder!
I ”Flisor” är det de träffsäkra iakttagelserna som får mig att skratta högt. Boken innehåller 29 kärnfulla miniporträtt – av både kända konstnärer som den sirlige kamraten Torsten Andersson och sadistiske läraren Otte Sköld, men också barndomsbekanta som vilde Stor-Ville eller skickliga hantverkare som Erik Länta ”i krokbjörkens rike”.
Renqvist har öga för kroppsspråk, talande detaljer och mänskliga svagheter. Som bildningskomplexet hos Otte Sköld – vilket paradoxalt nog påverkade hans pedagogiska gärning även positivt. Den djupt troende farmodern Emma beskrivs som mytoman, utrustad med ironins gåva, vilket gjorde henne till en berättare av Guds nåde.
Det är uppenbart att Renqvist dras till motsägelsefulla, otidsenliga och envetna personligheter. Hans ”flisor ur minnesstocken” berättar ofta mest om honom själv, vilket gör boken till ”ett slags indirekta memoarer”. Det skriver Lars Nygren som står för det omväxlande urvalet och ett nytt efterord.
Renqvist kom in från sidan i det svenska konstlivet. Som ung var han borta långa perioder på sanatorium, på sjön och på fotvandringar i Sarek, och studerade i Köpenhamn innan han kom in på Konstakademien i Stockholm. När andra hängde på kaféer i Paris eller på spanska solkusten drog Renqvist till Spetsbergen och spenderade somrarna i en primitiv stuga i Överkalix.
Men en inre känsla av utanförskap behöver inte alltid spegla en yttre verklighet; debuten 1950 rosade och genom åren ställde han ut på de bästa gallerierna och viktigaste institutionerna.
Thielska galleriets retrospektiv har inte karaktären av ”greatest hits”, utan bygger på lån från familj och vänner. Det hindrar inte att det är en fantastiskt fin utställning. Anslaget sätts av skulpturen ”Dansande flicka” i första rummet. Hon snurrar graciöst, helt inne i sig själv, och signalerar likt en drömsk trafikpolis mot målningarna.
Renqvists gehör för takt, ton och plastik, ytterst en formidabel formkänsla, går igenom i måleriet, teckningen, grafiken, skulpturen och märks även i hans utmejslade historier. Många av motiven i bilderna återkommer dessutom i skulpturerna; som fåglarna, korsen, de bibliska figurerna eller den bångstyriga blomman cyklamen.
Det var i slutet av 60-talet som Renqvist övergav måleriet för skulpturen. Jag minns särskilt en av hans förklaringar när vi möttes 1988 på Waldemarsudde – han var ”inte nog sensuell”. I läderväst, kraglös skjorta, jeans och den obligatoriska pipan gick han runt bland sina gamla målningar, slog ner på påstådda brister likt en hök och berättade att han en gång eldat upp ett 80-tal tavlor i ett anfall av självkritik.
Detta snåla måleribetyg var nog Renqvist ensam om. På Thielska tänker jag att det är stort att utvinna poesi ur en oansenlig snörbunt eller snöhög i Västertorp. Min favorit är annars ”Klorofyllhuset”, som med flera gröna valörer förmedlar en sinnlig naturkänsla. Visst slocknar koloriten på andra ställen, men Renqvist gjorde det inte lätt för sig: Varför annars ge sig på ett motiv så oinsmickrande som ”Grå flod”?
Fast kärvheten skymmer ofta Renqvists känslighet, slår det mig också. Jag fastnar länge vid den ömsinta skulpturen av fyra flickor som hoppar baklänges från en brygga. Kroppen minns precis hur det känns i själva språnget; anspända axlar, knottriga ben men pirrande extas i magen. Gestaltningen är grovhuggen och stiliserad men ändå så distinkt och uttrycksfull. Hur lyckas han med det?
Sextio år efter debuten och tre år efter Renqvists död är det dags att begrava tvärviggen och inte minst bortse från hans misstro mot den egna förmågan. På Thielska framträder en konstnär med känsla och humor. En mästare på att avlyssna formen och rörelsens klang i både kropp och själ – det Torsten Renqvist själv kallade en ”psykologisk balett”.